Jag har ju bölat lite tidigare om det här med att man helt plötsligt tvingas hitta nya vägar när får barn. Barnvagnen gör ju att man måste hitta hissar, som hälften av gångerna inte funkar, vilket gör att man måste hitta en ny hiss alternativt en rulltrappa, ramp eller, ja you know the drill. Om man mest älgade på innan man fick barn, så är ens vägar nu lite mer kringelkrokiga. Men men, det finns ju väldigt härliga saker med det också. För när man tvingas ur sina gamla gängor så ser man ju nya saker. Hemmablindheten tvättas bort, och omgivningarna får nytt liv. Som i dag när jag skulle promenixa tillbaka till Söder efter en lunch på Kungsholmen med en kompis. Eftersom min "vanliga" (barnvagnslösa) väg innefattar alldeles för mycket trappor, så fick jag snällt lov att välja andra vägar hem. Vilket var värsta vinstlotten visade det sig. Hamnade på Riddarholmen (som man ju aaaaldrig är på om man inte jobbar där eller är typ tysk turist) och det var ju helt fantastiskt. Stötte på mera trappor, så det slutade med att jag gick runt hela holmen - och insåg att jag nog aldrig varit på baksidan av den. Det är ju magiskt snyggt! Vilka byggnader! Vilken stämning! Var tvungen att stanna och knäppa en bild på Riddarholmskyrkans torn som stack upp, mot bakgrund av en blygrå regntung himmel. Så rackarns tjusigt. Har nu googlat Riddarholmen (blev ju så nyfiken på alla vackra byggnader) och det är en fascinerande liten stadsdel. Stockholms minsta stoltserar jag nu med att veta. Det var en upplevelse att få traska runt där i dag, och det är just såna saker som gör att det inte är så dumt ändå, det här med att man tvingas till nya vägar som barnvagsrattare.
