Det har varit tyst härinne. Jag har inte mått så bra. Jag har mycket fantastiskt och fint i mitt liv, men sen är det vissa saker som känns rent ut sagt...hopplösa. Och som ni alla säkert kan känna igen, är det tyvärr ofta de där sorgesamma sakerna som tar överhanden. Trots allt det fantastiska och fina. Nu mår jag lite bättre, och ska jobba hårt för att fokusera på rätt saker. ❤️ Häromdagen hade jag ett så fint möte med en mänska jag aldrig träffat förut. Hade jag trott på tecken från universum hade jag nog tänkt att det här absolut var ett sånt. Nu gör jag inte det, utan tar det kanske snarare som ett tecken på att mitt psyke trots allt är på en plats där det (jag!) kan ta in händelser som gör att jag ser mer positivt på världen. Vilket är just precis vad jag behöver.Hursom. Jag satt på tunnelbanan. Mittemot mig satt en kvinna, kanske omkring 60. Jag tog upp en halstablett ur väskan eftersom jag fortfarande är hostig från den senaste influensan för några veckor sen. Jag ser att hon reagerar på detta, och efter någon minut frågar hon mig om hon också kan få en. Jag blir både lite ställd, men också glad. Ställd därför att jag undrar vad det är för en person som vågar ta emot en halstablett från en komplett främling på tunnelbanan. En liten misstanke sipprar också in. Kommer hon be mig om fler saker, kanske pengar? Men den största känslan är ändå glädje - glädje över att det kanske ändå finns mänskor här i världen som vågar be om - och äta upp? - en halstablett från en komplett främling. Jag ger henne en halstablett, hon vecklar ut pappret och stoppar tabletten i munnen omgående. Jag blir imponerad, vi börjar småprata. Om halstablettens smak (ingefära), styrkan (perfekt - inte för stark, inte för mesig), var jag köpt den (Apoteket - hon vill gärna köpa likadana). Vi pratar på medan Hötorget blir till Rådmansgatan, och Rådmansgatan blir till Odenplan. Det är jättetrevligt. Jag undrar om halstabletten var ett sätt att skapa konversation, är hon kanske ensam? Är detta hennes sätt att skapa sig sällskap?Men icke. Vid S:t Eriksplan får samtalet ett naturligt avslut, och vi båda tystnar. Sitter återigen som två främlingar mittemot varandra på tunnelbanan, fast känslan är nu helt annorlunda. Det är varmare, trevligare, snällare. Roligare att sitta här.Vid Fridhemsplan ringer hennes mobil. Jag förstår att det är en kompis, och hon pratar lika glatt med kompisen som hon nyss gjort med mig. Det blir kristallklart att hon inte är en ensam person som söker sällskap hos främlingar på tunnelbanan. Hon såg mig äta en halstablett, hon kände att hon också skulle behöva en halstablett, så hon frågade mig om hon kunde få en halstablett. Konstigare än så var det inte. Låter ju givet när jag skriver det såhär. Men jag blev så genuint glad. Att hon litade på mig, att hon litade på mänskor överlag, att hon kände att hon lever i en värd där det är hur naturligt som helst att fråga en komplett främling på tunnelbanan om en halstablett. Vid Thorildsplan stiger hon av. Hon vinkar ett glatt hejdå till mig, medan hon pratar vidare med sin kompis. Och jag sitter kvar, med en känsla av att det finns verklig tillit här i världen. Även mellan kompletta främlingar på tunnelbanan. Och för en lång stund framöver mår jag mycket, mycket bättre.Läs också:Gör jag rätt saker - eller gör jag bara saker rätt?Klicka gärna på hjärtat så jag vet vilka inlägg du gillar bäst. 🫶🏻
