För ett tag sen bad jag Tintin rensa sin garderob på sånt hon inte längre använder eftersom vi ska skicka ett höstlass till Sellpy. Hon kom tillbaka med ovan. 👆🏻🦋 Kanske inte säger er så mycket, men för mig var det verkligen en bitterljuv stund. Det var ett sånt tydligt tecken på att hon håller på att bli stor. De där morgnarna när hon omsorgsfullt stod och valde vilka vingar, vilken tiara och vilket trollspö som skulle få ackompanjera dagens outfit är förbi. Nu rensas de bort. "De är barnsliga." 🥹 Det finns mycket med ovan ålder som jag inte saknar. 😅 Men också en väldig massa som var så så så fint. Jag är väldigt glad att jag filmat kidsen så mycket genom åren. Sånt som jag inte delat utan sparat bara för oss. Glimtar från vår vardag som får agera tidsmaskin när mitt längt faller på. Och varje år gör jag en födelsedagsfilm där de får svara på samma frågor, så roligt att jämföra från år till år hur de resonerar. Ungarna älskar klippen också, vi tittar ofta på dem innan läggdags. Fnissar åt hur roliga de var, oooh:ar och aaaah:ar över hur gulliga de var. Verkligen en skatt i form av tusentals små videofilmer, som jag misstänker kommer gå mycket mycket varma när jag är panchis. ❤️ Jag försöker vara så närvarande jag kan med ungarna, uppskatta det som är här och nu. Funkar toppen när jag mår bra, funkar skräp när jag är stressad. Men jag tänker att eftersom jag är medveten om det och gör det bästa jag kan, så har jag inget att ångra på den fronten. Har man gjort sitt bästa kan man inte göra mer, oavsett vilken nivå ens bästa är. ❤️ Det betyder dock inte att jag inte blir nostalgisk, eller att jag inte sörjer det som var. Och just det där sörjandet är en del av föräldraskapet som jag inte riktigt var beredd på. Eller - ytterligare en del av föräldraskapet jag inte var beredd på, snarare. 😅För det slog mig häromdagen - att när man har ynnesten att få ha små personer omkring sig som växer upp under ens vingar, är det som att ha en hel flock med små mänskor i sitt hem. Små mänskor som man både måste säga hej och adjö till. Om och om igen. Barn utvecklas konstant, förändras konstant. De är inte samma personer som de var för sex månader sen för de lägger hela tiden till saker i sina personligheter. Bygger på och bygger ut. Och man själv står bredvid och förundras över de nya personerna som växer fram, samtidigt som man också har rätt att sörja de som lämnats. Det är lite som att de byter skinn; huxflux vaknar man och så har de ömsat av sig och lagt till ytterligare några pusselbitar till sin person. Eller - huxflux är fel uttryck, lyckligtvis (upplever jag iaf) går det gradvis så att man hänger med. 🫶🏻Att rensa bort sina "barnsliga" kläder är ett exempel på en sådan ömsning. 🦋 Barn ska utvecklas, de ska tuffa framåt. Och jag vill inte vrida tillbaka klockan eller "stanna tiden" som folk envisas med i sina instagramcaptions. 😂 Nej, låt oss tuffa framåt. Låt barnen fortsätta resan genom alla sina olika personligheter för att bygga sig själva. Men låt mig också få vara en smula sentimental och minnas allt det där som jag nyss hade förmånen att få uppleva, och sörja att det aldrig kommer tillbaka. Och låt mig också få lite framtidspepp! La upp dessa tankar på Instagram och bad folk berätta vad de tycker är extra härligt med att ha äldre kids. Fick in ovan. 😂👆🏻 Men också: Så många fina tankar. ❣️ Och missförstå mig rätt här nu: jag har inget alls emot att barnen blir större. Jag tycker också att det är fantastiskt kul att vi numera kan göra så mycket ihop. Att det knappt är någon fokus alls på "rattning" - numera kan vi umgås. Hänga. Prata och dela. Uppleva saker tillsammans. Jag ser fram emot alla år jag får uppleva med mina barn, alla åldrar. Och jag kommer garanterat bli nostalgisk över alla faser som tar slut, sörja alla ömsade skinn (okej, kanske inte alla - vi närmar oss ju tonåren med stormsteg här hemma 😜). Och sen ser jag fram emot att någon gång i framtiden förhoppningsvis se de där vingarna igen, på ett barnbarn eller två i framtiden. 🦋💞
