Tidigare i dag la jag upp den här bilden på min grötfrulle på Instagram. I den tillhörande bildtexten skrev jag (med glimten i ögat, trodde jag att folk förstod) att efter 10 dagar i bebisbubblan där jag å Niklas spenderat varje vaken minut med att gossa med Iggy, mysa i soffan och trycka i oss så mycket smarrig mat och marängsviss vi bara orkat, så är en grötfrulle på sin plats. Jag skrev också (även här, ironiskt, vilket jag trodde framgick) att jag hade "gått upp mer under dessa bebisbubbleveckor än under hela preggofieringen", och bad marängsvissen hålla sig på armlängds avstånd, "åtminstone tills på fredag". Sen dess har det rasat något slags krig på min Instagram, där jag blir anklagad för att hetsa unga tjejer till självsvält, och jag anses vara en dålig förebild för alla gravida (inte bara det, alla kvinnor som någonsin fött barn) eftersom jag tydligen "skapar smalhets", "kroppsnojjar" och "skickar ut fel signaler till mina medsystrar". Suck, pust och stön, känner jag. Det enda jag ville säga med denna bild var precis det jag skrev: att efter 10 dagars intensivt marängsvissmumsande så kändes det som att en tallrik gröt var på sin plats. Varken mer eller mindre. Men, nu är debatten igång, så varför inte prata lite om detta med kroppsideal? Jag vill först och främst säga, att om det är någon av er bloggläsare som uppfattar mig som en kroppsfixerad smalhetsare som sprider osunda ideal, så ber jag verkligen innerligt om ursäkt. Det är det sista jag vill. I så fall har jag klumpat till det på nåt sätt, och då är jag verkligen ledsen. Att jag lägger ut bilder på hur min mage ser ut efter mitt kejsarsnitt har ingenting överhuvudtaget att göra med att jag (som Instagramkrigarna kanske tror) ägnar varje vaken minut till att tränabantasvälta för att "komma i form" efter min graviditet, eller att jag på något sätt tycker att man SKA "komma i form" efter att man fött barn. Eftersom jag bjussat på magbilder medan Iggy låg däri, så tänkte jag helt enkelt att jag fortsätter att bjussa på magbilder, även när han flyttat ut. För att jag själv är sjukt nyfiken på vad som händer med kroppen efter en graviditet och förlossning, och tänkte att det kanske finns fler som jag som skulle tycka att det vore roligt att se vad som händer. När jag la ut den första bilden efter förlossningen hade jag ingen aning om att det skulle ta 12 dagar tills dess att jag kände mig relativt back on track kroppsmässigt. Jag inser att det gått snabbt. Säkert snabbare än för vissa, men lika säkert också långsammare än för vissa. För vi kvinnor är OLIKA. Men det hade lika gärna kunnat ta 12 veckor, 12 månader eller så hade jag aldrig känt att jag var tillbaka på banan. Och jag hade bjussat på bilder på det med. Förstår ni? Och det är inte så att jag levt på gymmet (har aldrig tränat i hela mitt liv) eller på något sätt bantat för att jag panikartat känt att Jag Måste Bli Smal Igen Efter Min Förlossning. Inget kunde vara mer fel. Jag har grisat runt i soffan och gossat med min nyfödda bebis och min fina karl, och mumsat sviss och annat göttigt för kung och fosterland. Att Bli Smal är så långt ner på min prioriteringslista så man behöver kikare för att se den punkten. Om den ens finns. Därför blir jag så satans arg när folk lägger ord i min mun och anklagar mig för att hetsa andra nyblivna mammor att banta så fort bebisen pluppat ut. För det finns inget som gör mig så ledsen som när tjejer/kvinnor lägger alldeles för stor del av sin energi på att vara missnöjda med hur de ser ut. Om hälften av den energin las på något positivt istället så skulle vår kvinnliga värld se annorlunda ut, det lovar jag. Vi skjuter oss själva i foten när vi låter oss ockuperas av missnöjda tankar kring kroppsideal, istället för att fokusera på det som är bra å fint å fantastiskt med oss. Vad gäller det här med "att komma i form" efter en förlossning så tycker jag att det är väl upp till var och en hur man vill göra. Vissa vill upp på trappmaskinen dagen efter BB, för att de mår bra av det. Och vissa vill äta sviss och låta preggokilona dunsta i lagom takt, för att de mår bra av det. Och vissa är fullkomligt nöjda med några extrakilon på höfterna, och skiter högaktningsfullt i det där med att "komma i form", för att de mår bra av det. Och det som är så viktigt här, tycker jag, är att alla dessa alternativ (och några miljontals alternativ till såklart, eftersom alla är OLIKA) givetvis är "rätt". De är rätt för rätt person, och vi måste bli bättre på att tillåta varandra att vara just... OLIKA. Det är ok att vara smal, det är ok att vara rund, det är ok att vara muskulös, det är ok att vara kortlångspinkigtjocklånghårigkorthårigblondellerbrunett. Eller jag tycker i alla fall att det SKA vara ok att vara OLIKA. Det finns plats för alla, utan att det ska bli sura miner. Jag blir uppriktigt ledsen när det uppstår något slags kroppshetskrig över en bild på en tallrik gröt, som inte var något mer än just en tallrik gröt. För det säger så mycket om vad som försiggår i människors hjärnor, och hur den där energin jag pratar om (som så gärna läggs på fel saker) ägnas åt att läsa in kroppsfixering i en Instagramfrukost, istället för att garva åt en smålarvig (och oviktig) bild med en glimten-i-ögat-text, och Gå Vidare Med Sin Dag. "Seek and you shall find", finns det ju ett ordspråk som lyder, och om man själv ockuperas av kroppsfixering så är det klart att man gärna läser in det i det mesta, även på ställen där den inte har att göra. Som min grötfrulle. Hursomhelst, så vill jag bara en gång för alla säga att jag på intet sätt vill hetsa gravida eller nya mamas till något slags osunt kroppsideal. Tvärtom! Jag är och har alltid varit en ultrafeminist som gått in för att peppa andra tjejer på alla fronter som finns: jobbmässigt, utseendemässigt, karaktärsmässigt - vi brudar behöver ge varandra allt beröm vi kan på alla sätt vi kan. För om vi kan skaka av oss det här giftet som stavas Jag Duger Inte och istället ägna den energin åt att se oss själva i ett positivt ljus, då jävlar kommer vi invadera varenda bolagsstyrelse och maktposition som finns därute i världen. På nolltid. Det sista vi ska göra är att klanka ner på andra tjejer, leta fel och anklaga dem för saker som inte stämmer för att man själv lider av hjärnspöken. För det tråkiga är, att det alltid är vi tjejer själva som skapar såna här krig, upprör oss, anklagar och pekar finger. Medans snubbarna garvar hela vägen till bankdirektörsjobbet och highfivear (den manliga) kollegan för att de slipper konkurrens, eftersom de driftiga brudarna som annars skulle stulit deras jobb lägger energi på att tjafsa - med andra brudar. Avslutningsvis: Det här är min blogg, där jag berättar om mitt liv och lägger upp bilder som har med mig att göra. Eftersom jag är jag och ser ut som jag gör (och tro mig, det finns inte ett kroppsfixerat ben i min nyförlösta lekamen, om jag nu har studsat tillbaka rätt snabbt viktmässigt så har det inte med något annat att göra än gener, gördel och Igsters ivriga mumsande på sin mamma) så kan jag omöjligt ge en bild av någonting annat än just min verklighet. Och den ser ut såhär. Medans en annans verklighet ser ut på ett annat sätt. Och det är precis lika brafinthärligtfantastisktmysigt. För alla är just - OLIKA, och det måste få vara ok. Jag kommer inte kommentera detta ämne mer, oavsett vad för kommentarer som kommer in på det här inlägget, då jag tycker denna text säger precis var jag står i den här frågan.
