I dag snodde jag glammis-Viktoria från kontoret och slank iväg till Formexmässan. Piggly hängde (bokstavligen, hö hö!) med. Var där för att ha möte med de som producerar de amningsponchosar som GlamMom tog fram och sålde i våras. Första batchen blev huuur bra som helst, ni som läst bloggen länge känner igen min batikfärgade kompis som jag använt till ALLT det senaste halvåret... ...den funkar till exempel alldeles utmärkt när man vill klä ut Iggy till beduin. Bland mycket, mycket annat. Hursom, första batchen blev kalasbra och den sålde slut på ett litet kick. Men när vi beställde mer och fick hem dem så var kvaliteten annorlunda; tyget var tunnare, sömnaden undermålig. Och eftersom vi inte vill sälja något som vi inte tycker är 100% toppen, så fick de åka tillbaka till producenten. Men i dag träffades vi, kikade på prover och pratade igenom hur vi ska gå vidare. Så nu känns det kalasbra, och ett stort gäng toksnygga amningponchos i tre olika färger är på väg till oss inom ett par veckor. KUL! Vet att det är många som undrar när de kommer in igen, jag hojtar såklart i bloggen när de dimpt ner. Slank såklart runt lite bland barnkläderna också (kunde inte låta bli, även om det inte är GlamMoms område...). Och där tog vi en selfie jag å Piggly. Och hörrni! Är vi inte liiiite lika på den här bilden? Lite i alla fall? Tyckte vi hade något slags uttryck som var...ja, lite samma. Det är i princip BARA Niklas som får höra hur lik Iggy är honom. Om det någon ynka gång slinker in en kommentar om att han minsann har ärvt NÅT från sin mor, så tror jag folk säger det mest för att de vill vara snälla mot mig. För att göra mig glad liksom. Har ju hört det där om att mammans gener kickar igång lite senare, när pappan blivit tillräckligt övertygad om att bebben e producerad av honom. Så jag håller tummarna och hoppas få se en liten glimt av mig själv i Iggeloni så småningom. Det är ju inte det att jag inte tycker det är härligt att Iggy är så lik sin far, men VAFAN! Jag har ju ändå burit och fött den lille rackaren, så NÅT JÄKLA DRAG KAN HAN VÄL BJUSSA PÅ?! Jag nöjer mig med vadsomhelst. Ge mig knäna, det funkar. Allt funkar. Bara jag får se en liiiten bit mamma. Hade jag inte haft den här bebisen i min mage i nio månader skulle jag nästan trott att Niklas varit ute å vänstrat. Näväl, den som väntar på nåt gott...väntar tills ungen är två år och en spitting image av sin mor. Vi säger så, va?
