Fick en fråga angående mina ringar. Det är mina förlovningsringar. Jag har tre stycken, det här är två av dem. Låter kanske lurigt att ha tre stycken förlovningsringar, men så är det. Jag å Niklas är inte sådär supertraditionella av oss (uppenbarligen). The more the merrier liksom. Jag fick min första förlovningsring när Niklas friade 2011 (har därmed varit förlovade i tre år, inte så traditionellt det heller kanske om man nu ska gå på det där med att gifta sig inom ett år från att man säger JAAA!). Det är en superfin vintagering i silver med en ljusblå sten. Den hade han köpt i en antikaffär här på Söder vars skyltfönster jag alltid oooh:ar och ahhh:ar framför när vi går förbi det. Tycker den är kalasfin, i den står även en inskription med vårt förlovningsdatum. Men för nåt år sen reste Niklas till Sri Lanka, och där fanns en massa konsthantverkare som gjorde fina smycken för en mycket blygsammare penning än vad de skulle ha kostat här hemma. Så då köpte han två ringar till mig, en med en stor lejongul sten och en med sex färgade stenar i rad. Tyckte de var så fina ihop att de fick flytta in på vänster hand och agera förlovningsringar. Den blå fick ta semester. Jag går lite på känsla vilken/vilka ringar jag vill ha på mig, och den senaste tiden har jag känt mest för den här kombon. Älskar att de är klassiska, fast ändå inte. Designen är klassisk, men färgen på stenarna okonventionell. Tittar man snabbt ser de ut som vilka "vanliga" ringar som helst, men tar man sig tid att kika närmare så ser man hur speciella de är. Det är en fin liknelse för mycket här i världen tycker jag. Tittar man snabbt så missar man mycket, världen är mer spännande för de som tar sig tid att kika närmre på saker.
