Vilken rubrik va? För ett tag sen fick jag en fråga i kommentarsfältet som var intressant, och som jag därför skrev ett ganska långt svar på. Kommentarslämnaren tyckte (efter att hon läst mitt svar) att jag skulle skriva ett inlägg på ämnet, och jag höll med. Har sen dess glömt av det en smula - men påmindes i dag eftersom jag upplevde många av de känslor som jag beskrev i det där långa svaret. Så tänker därför att det nu är dags att göra ett inlägg av det hela. Frågan löd: En kanske konstig fråga: Att vara bredvid sin närmaste som är så sjuk, blir du någonsin ”smittad” Vanja? Alltså när Niklas mår så oerhört kasst och det blir ett ständigt topic i erat hem, får du svårt att sova då? Jag tänker att man på många sätt blir medberoende och vad gör det med en? För det finns ju inget facit på hur man ska hantera ett sånt… ja trauma ni varit med om. Om du förstår hur jag menar? Mitt svar: Jo, visst är jag ”smittad”. ”Påverkad” av situationen kanske är ett bättre ordval. Inte i så mån att jag får samma typer av symptom (TACKÅLOV har jag alltid – och gör fortfarande – sovit som en stock, förutom när barnen stör). Det är mer att jag drabbas på andra vis. Eftersom jag fått ratta så pass mycket ganska ensam i ett gäng år nu så är jag sliten till tusen och ständigt på gränsen till utmattning. Så det är ju ett tråkigt sätt att bli påverkad. Andra saker som påverkas: Att oroa sig över sin partner, ha konstant dåligt samvete för barnens skull (onödigt säkert, de har ju allt och lite till men ÄNDÅ) och försöka hantera det genom att överkompensera, att sörja att livet inte blev som jag trodde, att hantera avundsjuka gentemot andra som ”kan göra” grejer på ett annat sätt än jag/vi (ett tag fick jag typ panik när jag såg kompisar som åkte på tjejweekends ihop medan deras killar var hemma med kidsen – sånt har aldrig ens funnits på kartan för mig/oss), känslan av att sitta fast i ett fängelse och alltid vara den som allt hänger på – ja, det finns en massa bök och stök med det här. Ingen kommer opåverkad ur det. Har också utvecklat en ångest för döden och sjukdom som jag aldrig haft tidigare (eller ens varit i närheten av i mitt liv innan), just pga skräcken att om jag försvinner så måste vi adoptera bort barnen eftersom Niklas inte skulle kunna ta hand om dem. Så vidriga tankar att ens behöva tänka, men tyvärr har en hel del sånt smugit sig in. Vidare: Den enorma frustrationen jag emellanåt känt gentemot både familj och vänner som inte förstått. Känslan av att ständigt behöva förklara och försvara. Att det inte bara är att ”rycka upp sig” eller gå till en terapeut och prata ut för att må bättre. Att Niklas gör ALLT HAN KAN. Ingen vill hellre än han, att han ska må bättre. Jag lovar. Oj, nu blev det här svaret långt (och jag hade kunnat fortsätta länge till ), men summan av kardemumman är att JA detta är ett trauma, för mig och Niklas i alla fall (tror faktiskt inte barnen påverkas särskilt mycket). MEN. De år vi nu gått igenom gör ju också att vi - de få gånger när saker och ting faktiskt FUNKAR litegrann - blir helt sanslöst tacksamma. Att Niklas kan hämta på föris någon gång är t ex. STORT. Kan vi ha en dag tillsammans i familjen när alla är med och t ex badar i Niklas mammas hus, eller ta en tur ut i skogen - då är det ALLT VI NÅGONSIN ÖNSKAT OSS. Lyckan är total. Så skulle det längre fram bli så att vi skulle kunna åka på skidresa (en dröm jag har, nåt jag så gärna vill göra med ungarna) så kommer det kännas som att vinna högsta vinsten i livet. Eller bara en sån sak som att kunna gå ut på middag med mina kompisar utan att behöva ordna med barnvakt. DRÖM. Eller att kunna gå ut alla fyra och äta frulle tillsammans på helgen, som vi gjorde förut. MAGI. Eller att få se Niklas med sina kompisar igen. Eller se honom surfa. Eller lära ungarna surfa, så som det liksom var...tänkt. Ja - allt ovan är ju mer eller mindre vardagliga saker. Men som mestadels är helt otänkbara för oss. Så trots all skit vi vadat igenom de senaste åren så tänker jag att om det ändå finns NÅT fint i det här pisset, är det att vi verkligen uppskattar ALLT det lilla. För att tillfredsställa oss krävs inte mycket. Och det ska till många bajsmackor för att någon av oss ska klaga, tror jag. Och DET är fint. Så slutade mitt svar. Och varför kom jag att tänka på allt det här just i dag då? Jo - i dag var jag hos läkaren. En av de saker jag nämner i svaret ovan är ju att jag tyvärr utvecklat en typ av dödsångest, som smugit sig på framförallt det senaste året. Från att ha varit en person som alltid utgått ifrån att jag är frisk och klarar a l l t (har sen barnsben varit en sån som aldrig blir sjuk och alltid FUNKAR - jag kallas ju inte "Ångvälten" för intet 👊🏻💥🤪) så har jag gjort en 180. Numera ser jag tecken på sjukdom i det mesta. Minsta hudfläck skrämmer mig, magont blir direkt synonymt med cancer. Jag har blivit medveten om min egen dödlighet på ett helt annat sätt än någonsin tidigare, och det skapar hjärnspöken. Rent logiskt förstår jag ju att detta beror på att jag känner ett sånt enormt ansvar över barnen på grund av vår situation, och att insikten att Niklas är för sjuk för att hand om dem om något skulle hända mig är så skräckinjagande att det skapar en fixering vid min egen hälsa. Jag känner mig otrygg. Men att veta något rent logiskt är en sak, att agera efter de logiska tankarna är en annan. Och när man lever en längre tid under press brakar ju fysiken också, den håller inte på samma sätt som innan. Jag har fått magkatarr (var givetvis övertygad om att det var cancer), yrsel och en del annat skräp. Sånt som kommer som ett brev på posten vid långvarig stress, och som upphör när jag har möjlighet att ta hand om mig själv bättre. Jag VET att symptomen beror på stress och press, men hjärnan är snabb och lurig - och slinker blixtsnabbt in i mörkret så fort tillfälle ges. Och i mörkret matas otryggheten ytterligare. I dag var jag hos läkaren för besvär med ögonen som jag haft i ett gäng veckor nu. Det visade sig inte vara något farligt (även om det är bökigt och jag har fått grumlig syn på ena ögat), och det kommer bli bra om jag tar hand om problemet och sköter om ögonen. SKÖNT, och en sån lättnad. Men det senaste veckorna har hjärnan givetvis spenderat en hel del tid därinne i mörkret, fantiserandes om vilken typ av dödlig sjukdom som skulle kunna orsaka synförändringen. Logiken far direkt ut genom fönstret, otryggheten tar över. Och det är jobbigt. Det enda som är bra är att dessa tankar nu enbart fokuseras på mig och min egen hälsa. Tidigare har tankarna även inkluderat barnen, men det har jag lyckats jobba bort. Jag tror att jag skulle må bra av att gå i terapi. Dels för att ha någon 100% opartisk att prata med om det liv vi lever, men också för att hantera den här typen av tankar som skapar onödig ångest. Jag behöver all energi jag har, och att slösa värdefull kraft på ologiska tankar är så vansinnigt onödigt. Det känns i alla fall bra att ha fått ett fint besked av läkaren i dag, och om inte annat var det en väldigt vacker utsikt från åttonde våningen i läkarhuset på Odenplan. Läs fler inlägg om livet med ME här.
