...är inget jag direkt gör sådär daglidags. Har faktiskt bara gjort det en gång förut, då insåg jag det först när maten presenterades och det dök upp en massa sött förpackade chokladpraliner som en extra treat. Vände mig till grannen och frågade (!) om "detta möjligen var Business Class?". Hennes torra "yes dear" konfirmerade mina aningar, och jag njöt lite extra av att få känna mig sådär lyxpyxig som man faktiskt gör när man sitter därframme. Men i dag hände det igen - jag fick åka Business Class tack vare morgonsoffegrejen i morgon - och den här gången hade jag koll på det från början. Operation Suga Musten Ur Business inleddes omedelbart. Eftersom jag (uppenbarligen) inte är någon frequent Business Flyer så hade jag ingen aning om vad man kunde förvänta sig av en sån här dyringbiljett. Men jag utgick ifrån att man borde kunna förvänta sig Det Mesta. Så jag traskade resolut förbi den lååååånga kön till säkerhetskontrollen, och slank in i en väldigt mycket kortare gräddfil. Det ingick, ingen kastade ut mig i alla fall. Sen knackade jag på hos första bästa lounge och kollade om Business Class-Vanja platsade. Och jajemän, glada leenden guidade mig in i loungernas förlovade land. Där fanns det massor av göttig mat, smarriga bakverk och mer olika drickor än jag kunde räkna. Hade inte så mycket tid att glassa loss, men puttade i mig en tomatjuice, lite sparkling water och en riktigt god kaffe de 20 minuter jag spenderade där. Instagrammade med geotagg också såklart. Gäller ju att profitera liksom. Tänkte att jag skulle ge en liten inblick i Business Class-ens fräsiga värld, till dem av er som är som jag och alltså inte är megabevandrade på den planeten. Man har ju liksom alltid undrat vad som försiggår bakom de där draperierna. Nåväl, så fort planet lyfter får man den obligatoriska varma fuktiga handduken. Härligt härligt, men inget som gör det värt att köpa en biljett som är tio gånger så dyr som den vanliga. Men! Sen händer det. Drickavagnen rullar förbi, och jag beställer blixtsnabbt in mousserande vin. Vet knappt om jag var sugen, men det där med att profitera ni vet... Sugen eller inte, så var en flaska mousserande en grymt bra idé inser jag efter första slurken. Extremt nöjd försöker jag smygfota mig själv, klunkades på de smarriga bubblorna. Går sisådär, det är nämligen SJUKT pinsamt att vara den uppenbara katten bland hermelinerna. Den som inte är så blasé, den som blir så upprymd över gratisbubblor att hon måste föreviga det på bild. Men tre klunkar skumpa gör mig modigare, och jag får ett foto där jag ser, mja kanske inte direkt avslappnad ut, men heller inte sådär uppenbart "kusinen-från landet"-aktig ut. Inser snabbt att bubblorna har en bra inverkan på min flygrädsla, och blir ännu mer nöjd. Nästa Business-grej är att man får en liten matsedel. En trerättersmeny ska jag bli serverad minsann! Innehållandes både ostbricka och dessert. Inte dumt. Maten kommer in, och den är...helt ok. Tycker flygmat överlag är riktigt bra nuförtiden. På alla flygbolag förutom TAP, Portugals största flygbolag, vars vansinnesrätter aldrig upphör att förvåna. Har ju sagt förut att Portugal inte är något matland, och detta reflekteras även i flygkäket. Det är fullkomligt oätligt. TAP´s matlådor brukar innehålla nåt grått som en gång klassades som någon typ av protein, ofta badandes i en seg men ändå tunn (hur lyckas de?!) brun sås. I princip alltid strösslad med russin. VANSINNE. Inte ens desserterna går att äta. Jag menar, HUR svårt kan det vara att göra nåt sött som är gott liksom? Hursom, nu kom jag off track. Detta flyg var dock KLM, så inga russin eller grå köttstycken i sikte. Blev inte kalasimpad kanske (det var ju ändå BUSINESS), men det var fullt ätligt. Extra plus för den faktiskt riktigt goda förrätten och den lilla men väldigt smarriga ostbrickan. Extra extra plus för att det var såpass mycket mat att den höll mig sysselsatt väääldans länge, nåt som uppskattas av flygrädda mesar som inte direkt vill ha tid att sitta och reflektera över att de är 10 000 meter upp i luften i en satans plåtburk. Men, det som impade mest var nog denna lilla rackare - har ni sett nåt sötare luftburet salt å peppar-kar? Kanske inte heller det värt en tokdyr biljett, men ändå nåt som piggar upp inne i draperi-land. Efter maten kom (de sjukt trevliga) flygvärdinnorna och erbjöd praliner. Stärkt av mina bubblor tyckte jag inte längre att det var megasuperduperpinsamt (bara lätt pinsamt) att FOTOGRAFERA chokladen. Nu sket jag i min hermelinstatus i draperilandet. Eftersom ungefär samtliga andra draperimänskor var 50-plussiga män, så smälte jag ändå inte direkt in. Katt vs hermelin: leopardbraller å sneakers vs kostymbyxor å finskor. Jag haffade ett hjärta. Som var så jäklans gött. När jag sträckte mig efter chokladlådan frågade flygvärdinnan om "the adorable baby" på min telefons skärmsläckare var min. Stolt som en tupp svarade jag ett rungande YEEES! ...och när hon la huvudet på sned och sa "aawwwwww" så smälte jag fullkomligt. "HUR trevliga är de inte här inne i draperiland?", tänkte jag för mig själv nästan med tårar i ögonen. SÅ gölliga liksom. FINA mänskor! (Kanhända att bubblet ökade på känslostormen något.) Hursomhelst så puttade det mig över kanten; SJÄLVKLART var denna Business-biljett värd varenda krona! Berömmer man min bebis är man ju home free. Från och med nu vill jag barabarabara åka Business Class. I alla fall om någon annan betalar.
