HÖRRNININI! Håll i er nu - för jag har VARIT OCH TRÄNAT!💪🏻Ni som hängt med mig länge vet ju att jag tyvärr är notoriskt urusel på att ta hand om min kropp rent fysiskt, och genom åren har jag gjort x antal försök att engagera mig i olika typer av träning. Senast var det ju Friskis, som funkade rätt bra så länge jag hade någon att gå med. Men sen försvann den möjligheten, och då rann också motivationen ut i sanden. Senast jag var där var nog i maj någon gång. Men. Eftersom båda mina knän pajat och opererats + att jag mått fysiskt mycket sämre den här preggofieringen så kände jag för ett tag sen att NÄ! Nu får det vara NOG! Jag MÅSTE börja ta hand om mig själv bättre, jag kan inte bara förutsätta att allt ska fortsätta funka (vilket det ju inte gör eftersom saker å ting börjat paja) och eftersom att träna på egen hand tydligen ALDRIG är något som håller i sig (trots att jag var rätt så duktig där förra sommaren, minns ni?) så måste jag prova det jag länge misstänkt är mitt enda sätt att någonsin få till en ihållande träning - en PT. Har undvikit det alternativet för att det känts så dyrt, men om man tänker efter - VAD är egentligen mer värt att lägga pengar på än sin egen hälsa? Dyrt schmyrt, jag får spara in på nåt annat och lägga pengarna på detta istället. Ett SJÄLVKLART val egentligen, när jag tänker efter. Så. För någon vecka sen letade jag upp en PT, bokade in mig och nu ska jag gå en gång i veckan, kanske resten av livet? Det är nog det enda som kommer få mig att prioritera träning faktiskt. Just att man har någon som håller en i handen på det här området som jag är totalt ointresserad av (och därför helt oengagerad i), som styr vad jag behöver göra, som håller koll på att jag GÖR det - och som kostar pengar. En inte helt oviktig del av motivationen, faktiskt. Känner också att eftersom jag är på smällen så vill jag träna RÄTT. Inte riskera att göra fel, när kroppen är så pass lurig som den är. PT = perfekt! Så i går klämde jag in mig, Basilika och mina (i min värld) bazookas till boobs och drog TILL GYMMET.⚡️Eftersom detta var min första gång började vi med att prata. Till exempel: Vad var min målsättning med träningen? (Är totalt ointresserad av att styra upp min sladdriga rumpa, det kommer aldrig motivera mig. Nej, att bli stark och kunna knyta skosnörena när jag är 70 gör mig dock taggad.) Och: Vad skulle vara min ursäkt om jag inte orkade komma på en träningssession? (SMART fråga, med målet att kunna skjuta ner mig om jag ville fuska med min hälsa och träning.) Sen tog han mitt blodsocker, och blev mäkta imponerad över hur strålande det var. Så det var ju bra. Jag fick också berätta på vilket sätt jag upplevde min kropp som svag, och hur den påverkats av preggofieringen. Efter det tog en naprapat / kinesiolog(?) / vetinteriktigtmenhanverkadeduktig en kik på mig. Han gjorde ett gäng tester och pratade ihop sig med Robert (min PT) om vad som var viktigast att fokusera på. Sen drog vi ut i gymmet och jag fick göra en massa övningar. Inte så mycket för att träna, utan mer för att Robert skulle se hur min kropp fungerade och vilken teknik jag hade. Och där fick jag MVG. Precis som med blodsockret så var det en mäkta imponerad PT som tyckte det var märkligt att jag sagt att jag aldrig någonsin tränat. Min teknik var ju strålande? "Men du MÅSTE hållit på med nåt? Har du dansat mycket?" undrade han. Nepp. Nope. Den enda träning jag ägnat mig åt genom åren är de prommisar jag tar till ICA för att köpa saltlakrits, typ. Så det var ju kul att höra, att jag hade finfina förutsättningar för att göra nåt verkligt bra av min träning. Men jag tror också att det här alltid varit det som kanske orsakat själva problemet med att jag aldrig tagit tag i min fysiska hälsa. Min kropp har alltid funkat så himla bra. Jag har i princip aldrig haft några krämpor, innan jag fick barn var jag ALDRIG sjuk (nu är jag det dock typ jämt he he #förisbaciller), jag är stark som en oxe och har begåvats med en normativt ganska attraktiv kropp som inte ökar särskilt mycket i vikt även om jag går loss på alla jordens onyttigheter. Och slinker jag på mig ett par extrakilon så slinker de av rätt easy peasy också. Har man det så väl förspänt, så finns det liksom INGEN ANLEDNING att träna? Om man som jag är en bekvämt lagd mänska som helst inte rör sig i onödan i alla fall. Så trots att det såklart varit en välsignelse på många sätt, så är det också det som gjort att det har behövt gå så långt att min kropp börjar gå sönder innan jag pallar erkänna att jag OCKSÅ behöver röra på mig och använda mina muskler. Efter träningen var jag inte direkt svettig. Det här var ju mer av ett "lära känna mig som kund-pass" och ett tillfälle att se vilket skick jag var i för att kunna lägga upp en bra plan. Men jag kände mig ändå SÅ DUKTIG! Bara det att jag nu äntligen tagit tag i det här, på ett sätt som förvisso är dyrt men som jag misstänker är det ENDA sätt som kommer hålla mer än två månader. Och SÅ dyrt är det faktiskt inte. 850 pix betalar jag per timma, och det tillkommer ingen extra avgift för gymmet eller så. Det blir helt klart lite pengar i månaden, men det får det vara värt. Jag får steka nåt annat. Under tiden vi hade vårt inledande samtal fick jag en julklapp av PT-Robert. Ni ser den på bilden ovan. Och YES, det är...ett slags geishakulor. Det är viktigt att jag tränar bäckenbottenmuskulaturen, och geishakulor är ett bra sätt at göra det på. Efter att han farit runt på x antal apotek där de var slutsålda fick dock PT-Robert till slut ge sin in i en mer klassisk...ehhh, "passionsaffär" för att hitta vad han sökte. Därav det lite mer avancerade utseende på just dessa geishavarianter.😂 Men men, jag gillar ju rosa så de blir nog bra. Nöjd la mama efter träningen! Det blev ett lååååångt inlägg det här märker jag. Beror på att det här är Viktigt På Riktigt för mig. Och jag vill väldigt gärna dela med mig av det här i el bloggo. Dels för att inspirera andra bekvämisar såklart, men kanske främst för att man genom att dela saker med andra också får en hälsosam press på sig att faktiskt genomföra det man lovat. Så kära blogoliner, jag hoppas innerligt att jag inte ska behöva skriva ett sånt här inlägg om ett par veckor. Utan att jag på riktigt nu inlett något som är hållbart. Det visar sig. Har fått övningar att göra hemma varannan dag tills nästa gång jag å PT-Robert ses, och det kommer väl vara min utmaning - att utföra dem trots att ingen håller mig i handen. Håll tummarna för mig nu. Och för min kropp.
