Här kommer en lite skämmig bekännelse. Eller - näää, inte skämmig. Jag misstänker att det är ganska många som kan relatera, men jag hör aldrig någon annan prata om det? 🙊 Jag är VÄRDELÖS på att rita. Värdelös. Ingen (o)förmåga jag någonsin reflekterat över eller saknat - förrän jag fick barn. För då ska det helt plötsligt ritas som aldrig förr - och man måste kunna SE VAD DET MAN RITAT FÖRESTÄLLER. Annars faller liksom hela grejen med att rita med barn?Tintan älskar att rita. ÄLSKAR. Och hon vill ofta att jag ska rita tillsammans med henne. Det börjar mestadels såhär: "Mamma, kan du lära mig hur man ritar ett hus?". Och så levererar jag ett hus, hon lär sig och alla är glada och nöjda. Men. Till saken hör att jag nu ritat de flesta enkla grejer (som även vi som är VÄRDELÖSA på att rita kan krafsa ihop). Ni vet: Ett hus, en katt, en streckgubbe osv. Så nu börjar hon sväva ut. Det ska ritas enhörningar, prinsessor, diamanter och tiaror.Eller som nu senast när hon bad mig lära henne hur man ritar en hund. "En hund?" tänkte jag. Det fixar jag galant! Det är väl precis lika lätt som en katt ett hus en streckgubbe. Men när jag satte pennan vid pappret insåg jag att en hund är EN HELT ANNAN SAK. Kan man rita en hund ur enbart minnet tror jag att man nog MÅSTE besitta någon slags konstnärlig talang. För mig gick det inte alls. Men vad gjorde jag då? Jag vände mig till samma allvetande makt jag alltid vänder mig till när kidsen frågar saker som de (underbart nog) tänker att jag VET ("Varför slår blixten ner mamma/Hur fort springer en gepard mamma/Hur ser bläckfiskbajs ut mamma?": GOOGLE! 👹 Jag googlade således How To Draw A Dog och fick upp ovan bild. 👆🏻 Genialt! Nu skulle vi få till det. 💪🏻 Och till det fick vi! Jag ritade först, så ritade Tintan efter. Ett steg i taget. Och som vanligt är det inte helt lätt att utröna vilken teckning som är min - och vilken som är Tintans. Vi ligger på samma nivå, och med det menar jag INTE att Tintan ritar som en 45-åring. 🙃 Hundarna begåvades givetvis med kronor på huvudena. Det var ju TINTAN jag ritade med. I hennes värld går ingen bling-lös. Kunde i alla fall andas ut. Mitt barn hade bett om en hund - jag hade levererat en hund. 🙌🏻 När det efter hunden började efterfrågas enhörningar (och NEJ enbart huvudet räckte INTE - det skulle absolut vara "hela kroppen!" = svååååårt 🤪) vände jag på steken och bad istället Tintan lära MIG att rita något. Hon blev superpepp - och jag kände mig som ett GENI. 👹 Pressen att måla en enhörning (med kropp!) rann bort. Istället skiftades fokus till Tintans prinsessa som jag härmade, steg för steg. Mitt färdiga verk (för nej, det är inte Tintan som ritat denna 😅)! Vad ville jag säga med det här inlägget då? Jo - dels ville jag ge lite tröst åt er andra päron som kanske inte heller krafsar ur er enhörningar, elefanter, sportbilar eller slott utan att svettas en smula. Och sen skänka lite perspektiv åt sånt man liksom förväntas KUNNA - bara för att man blivit förälder. Oavsett om det handlar om hur man klär en bebis på vintern (gaaaaah får tillbaka hela "För kallt???" "För VARMT?!" "FÖR LJUMMET?!?!?!" från Iggys första månader i människolivet 😱) eller hur man ritar en enhörning. MED HELA KROPPEN. Allt vi kan göra är att göra så gott vi kan. Det räcker fint. Och med allvetande Googles hjälp får man till det mesta. 😜 Ha en fin helg nu hörrni, misstänker att jag kommer spendera en del av den YouTubandes enhörningstutorials. 🦄💁🏼♀️
