Det är mååånga som önskat ett inlägg om hur Iggy reagerat på att bli storebror, och nu kommer det. 💞 I början av november 2017 berättade vi för Iggy att han skulle bli storebror. Jag, Niklas och Iggy satt i soffan - och vi sa att vi hade nåt coolt att berätta: "Mamma har en bebis i magen!" sa jag. "Näääääää!" sa Iggy, som inte riktigt visste om han skulle tro på det eller inte. Han undrade om den sparkade, och verkade ganska pepp. Men sen gjorde vi misstaget att säga att han "ska bli storebror". Då byttes de glada minerna ut mot missnöje på studs. Anledningen? Han ville inte bli storebror - han "vill ju bli brandman!". När Iggy förstod att det gick att bli både och blev humöret bättre igen. Men sen kom han på att "bebisar bara skriker - de är inte roliga!", vilket innebar ytterligare missnöje. Vi sa att Iggy kommer bli bebisens idol, och sen spånade vi på namn. Då blev humöret bättre igen. Om det blev en flicka tyckte Iggy att hon skulle heta Ida. Så fint ju! Undrar var han fick det ifrån? När tidningen Family Living gjorde ett inredningsreportage hemma hos oss några månader senare frågade de vad Iggy ville bli när han blir stor. Svaret skrev de på den lilla anslagstavlan ovanför hans skrivbord: GÖLLIGT VA?! 😭 Medan Tintin låg i magen pratade vi ganska ofta om bebisen. Att Iggy skulle bli storebror och att han skulle få lära bebisen allt han kunde. För bebisen skulle inte kunna någonting alls - inte ens sitta. Den här bilden togs på Urban Deli, dagen innan snittet och alltså Iggys sista dag som ensambarn. (Visst har jag en fräsig huvudbonad? 😂 #SnutteHatt) Och sen kom hon då, lilla Tintus. Första mötet var ganska blygt, och lite spattigt. Iggy tittade på henne, gav henne en klapp men var helt klart mer taggad på sina storebrorspresenter han visste att han skulle få, än sin nya syster.😂 Men han var ändå väldigt fin, gav Tintin sin snutte till exempel.❤️ Tiden efter att vi kom hem från BB var ju ganska lurig för oss allihop. Inget var som det brukade, allt var uppåner. Iggy pendlade mellan att klappa försiktigt på Tintin och att söka uppmärksamhet, till exempel genom att "slå" sig. Det var en hel del märkligt trillande där i början vill jag lova. 😂 Han blev helt enkelt lite ynkligare. Helt förståeligt, mycket logiskt och säkert en fas som många upplever att det äldre barnet går igenom när det får syskon. Men så småningom satte sig den nya familjekonstellationen och trillandet avtog. Intresset för Tintus var väl sisådär från Iggys sida, men när han väl intresserade sig för henne var han snäll och go. Pussade, klappade och kramade. Han har aldrig försökt sig på nåt tjuvnyp eller så. Tycker överlag att det gått väldigt bra det här med syskonprylen. En kompis till mig är psykolog, och hon menar att fyra år emellan barnen är väldigt bra ur ett psykologiskt perspektiv. Barnens behov skiljer sig så vitt åt på grund av åldersskillnaden att de inte krockar - vilket gör att det inte finns samma risk för svartsjuka etc. Ligger kanske nåt i det, låter logiskt. Men som med allt så är det såklart individuellt också. Nu har Tintan funnits i våra liv (utanför magen i alla fall 😜) i två och en halv månad. Läste någonstans att en stor omställning i barns liv tar ungefär två månader att vänja sig vid (innan omställningen blir den nya vardagen för dem alltså), och kanske stämmer det? Känns i alla fall som att vi har landat i vår nya lilla familj allihop, och att Iggy tycker det är ganska självklart att ha en lillasyster nu. Han är väldans stolt när vi hämtar honom på föris och Tintus är med. Då vill han visa henne för alla, klappa och greja. Och ganska ofta säger han att han "vill gosa med Tintus". Efter någon minuts gosande brukar han dock vara nöjd, då låter det såhär: "Ta bort Tintus. Jag vill inte ha henne här!". Raka puckar. 😂 Summa summarum har det gått väldigt bra det här med syskonprylen. So far, i alla fall. När Tintan kan gå och prata kommer väl det riktiga breaket för syskonrelationen antar jag. Då kan ju Iggy få ut nåt mer av henne än bara lite klappande och gos. Ska bli så vansinnesspännande att få se dem följas åt i livet. 😭😍
