Hej hej från morgonens hotellfrulle! 👋🏻☕️ Gårdagen var full av tårar, men också en massa skratt. Och en väldigt massa kärlek och ASFIN släktgemenskap. Begravningen var så fin. Personlig som sjutton med fantastisk musik som kändes väldigt mycket som personen vi sa adjö till. Jag grät, alla grät. I ett smockfullt kapell med mänskor som kommit från när och fjärran för att säga farväl. ❤️Tintin somnade i mitt knä efter någon kvart, och sov sig sen igenom resten av ceremonin. 🙊 Hon sover aldrig på dagarna annars, men den lugna stämningen i kapellet med stillsam musik och vackert tal knockade henne. Klockrent kände jag, som misstänkte att det nog inte varit rimligt att begära att hon skulle sitta still/tyst den dryga timma som begravningen tog. 🙏🏻 Iggy höll sig dock vaken. Satt som ett ljus och lyssnade på prat och musik, men tyckte i efterhand att det "var lite långt". 😂Någon av er frågade om hur jag/andra tänker vad gäller att med barn på såna här saker. Jag känner spontant att begravningar är en del av livet och att kidsen såklart ska få komma med. Tror dock det är viktigt att man pratar en hel del om vad det innebär innan. Jag hade sagt till ungarna att många kommer att vara ledsna och gråta, att jag kommer att vara ledsen och gråta. Men att det inte är något farligt, bara en del i att säga adjö till någon man tyckt om.Och sen har jag tryckt mycket på att efter begravningen så har de flesta gråtit av sig. Då brukar det faktiskt bli ganska så trevligt med fika och en mer avslappnad stämning när alla liksom fått lätta på trycket.På ceremonin i går var det många barn, den yngsta kring året gammal. Och en sån liten rackare sitter såklart inte tyst. Men de små läten som slank ut gjorde begravningsförrättaren något fint och lite roligt av i sina tal, så de blev en källa till dämpade skratt och inte irritation. Jag tycker själv att det är väldigt skönt när barn är med och "stör" vid såna här tillfällen; det avväpnar stämningen och gör det hela en smula mer avslappnat.Men. Jag skulle själv inte uppskatta om det blev för mycket "störningar", så tänker att man som förälder får ta sitt ansvar på plats. Blir det för mycket ljud (som det blev ett tag när ettåringen ville börja stompa omkring 🤪) så gick föräldern ut med henne. Och kom tillbaka när barnet var lugnare. Det var min plan också, om Tintan hade tappat humöret. Då kan man ju bara slinka ut.Tycker också att man kanske kan försöka känna in hur familjen som är närmast den som ceremonin berör ställer sig till "störningar" i form av barnljud. I går var det liksom så självklart att alla får plats, mer avslappnad familj är svårt att hitta tror jag. Det gjorde ju även att jag inte tvekade en sekund på att jag kunde göra det här, och ta med mig barnen. Jag tänkte att jag är med på det jag kan, och funkar det inte med kidsen går jag ut från kapellet - så är vi med på fikan osv efteråt bara.Men tänker rent generellt att det är fint för barn att få vara med vid såna här tillfällen. Det ger upphov till en massa bra och spännande samtal med dem, och jag tror det är fint att ge en nyanserad bild av livet - och oss vuxna. Att visa att jag blev ledsen och grät i kapellet - men att jag sen också kunde skratta och ha det jättefint strax efter. Känslor är okej och bra att släppa fram, och bara för att man gråter vid ett visst tillfälle betyder det inte att man aldrig mer kan vara glad. Hur tänker ni kring att ta med barn på begravningar, bröllop osv?💓 Ungarnas val vid hotellfrukosten: Nutellamacka SÅKLART! 👹 Mitt val: ALLTID bacon. ALLLTIIIID med jordgubbssylt. 😋🥓👌🏻Efter begravningen var det lunch och fika på Gunnebo slott (som var OTROLIGT mysigt och gott - lite som Rosendal/Vintervikens trädgårdar för er Stockholmare som läser detta 😍). Där blev stämningen mer uppsluppen och ungarna började slinka runt och leka med varandra.På kvällen åkte vi i den närmsta familjen till mina kusiners barndomshem och så hängde vi där tills klockan blev sent. Gick loss på hämtpizza och rödpang, pratade en maaaaassa gamla minnen och kom ihåg hur mycket vi ju gillar varandra. VARFÖR SES VI INTE OFTARE? ❣️ På lördag kör vi gemensam middag igen, och nästa sommar ska vi ordna en kusinträff i GBG där vi alla får ses och hänga igen. Mysigt.😇Medan vi vuxna hängde så lekte ungarna SOM TOKAR. Det var ett helt gäng med små sysslingar som härjade oavbrutet, och hade sådär kul som bara ungar kan. De fann varandra direkt, och Iggy och en av sysslingarna - Josefin - blev bästisar direkt. Josefin undrade nästan lite förnärmat varför INGEN BERÄTTAT för henne att HON HADE SYSSLINGAR?! 😂 För de var ju uppenbarligen superroliga. Nästan som att vi snuvat kidsen på varandra, ända tills nu. Vilket vi ju på ett sätt också har. Men nu är det slut med det. Dumt att det skulle krävas en begravning för att vi skulle komma på det, men bättre det än inget. ❣️💪🏻Nu ska jag å kidsen svida om - för kl 11 har vi bokat plats vid takpoolen här på hotellet. Där ska vi hänga i några timmar, sen har jag köpt biljetter till Alfonshuset som ni tipsat om. TACK för alla grymma tips! 🙏🏻😇
