Det gick bra att flyga med Piggly den här gängen också. Båda flighterna var fullbokade, så vårt vanliga trick med att snällt be den som sitter bredvid oss att flytta så vi får tre platser i rad (och Piggly därmed får en egen stol) funkade inte. Så han fick hänga i våra knän. Första flighten sov han rakt igenom. Flight nummer två var däremot lite trixigare. Man kan väl säga att han härjade loss rätt ordentligt; det skulle hoppas, pipas, steppas och sen hoppas lite mer. Trots att han var så trött att ögonen var rödsprängda och det ibland sprängdes surmuleskrik skrik bland glädjepipen. Varför det då? Jo, han blev nämligen svårt hetsad - av typ 20 portugisiska pensionärer. Att vistas någonstans med Iggelini där det finns portugiser är nämligen som att ha en kändis med sig. ALLA ska titta, le och gulla. Är portugiserna dessutom över 50 blir situationen nästan ohållbar. Det är som att ha med sig någon som de tycker är den härligaste av härliga (typ Lasse Berghagen, fast den Portugalliska motsvarigheten då). ALLA vill fram. Män som kvinnor. HELA tiden. När vi gick med Iggy genom planet (vi satt längst bak och gick på sist) så var det som att vara på en meet and greet med One Direction och deras fans, typ. Vi kom ett steg - sen ohhhades det och aaaahades. Det gullades, jollrades och sjöngs. Vi kom ett steg till - det ooohhades, ahhhades, ja ni fattar. Alla 30 rader till bakre delen av planet. SJUKT sött förstås, och det kändes som att vi tog med oss självaste jesusbarnet ombord. Vi var rätt nöjd med gullandet, och var nu redo att luta oss tillbaka och se en film i våra säten. Men - detta var bara gull-inledningen. När vi kom till våra platser hamnade vi nämligen mitt i någon slags panchisresegrupp, så om vägen dit hade varit som en meet and greet, blev det fullkomlig konserthysteri när vi skulle sätta oss. Det var glada gullande panchisar ÖVERALLT som jollrade, sjöng, klappade händerna och stoppade fingrar i bebismagen. Jättemysigt först, men eftersom flighten var tre timmar (och vi gärna ville att Piggly skulle sova) så var det inte riktigt lika härligt 1,5 timme in i resan. Vi hade kommit halvvägs och var redan slut. Hursom, Piggly sov inte en blund (trots att han var trött och egentligen borde sovit). Han hoppade, pep, steppade och var allmänt vild. Mina biceps ni vet, de är lite ömma i dag om vi säger så. Den tre timmar långa flygresan var dessutom fylld med luftgropar (så pass att de fick avbryta serveringen). Så detta, plus arton stojande pensionärer, plus tokvild men övertrött bebis gjorde att tre timmar kändes som...30. Typ. Men men, vi kom fram i alla fall, och vi överlevde. Såväl gropar som panchisar. Sekunden efter att vi gått av planet (och på ett smidigt sätt avlägsnat oss från Iggys portugisiska extramor/farföräldrar så slockade han på stört. Och sov som en gris (han har väl aldrig varit så trött) till kl 03. Pust.
