När jag var gravid var mina drömmar otroligt intensiva, det var som att gå på bio varje natt. Jag såg fram emot de äventyr som jag skulle få röja runt i efter att ha lagt huvudet på kudden. Men sen Igster kom så har jag inte haft en endaste dröm. Detta beror förmodligen på att jag haft så korta sovperioder sen han föddes, så att djupsömnen och därmed drömmandet blir påverkat. Men! För några veckor sen började Iggy sova i längre etapper på natten, och nu när vi är här i Portugal så lyxar vi dessutom till det med sovmorgon varje morgon. Detta innebär att - jippiiieeeee! - mina drömmar nu återvänt. Så himla härligt! De är inte lika starka som under preggofieringen, men ändå. Och oj vad jag saknat dem. Att inte få drömma på tre månader (i alla fall inte komma ihåg en endaste en) är faktiskt lite trist. De betyder mer än man tror, i alla fall för mig. Kanske är det så att drömmarna öppnar upp sinnet litegrann? Utan dem blir livet lite mindre färgglatt, och ens tankevärld lite gråare. Ens idéer mindre storslagna, och kreativiteten mattas av. Jag tror att vi behöver våra drömmar. De blir en inblick i en annan värld, en värld där allt är möjligt. Och i en sån värld behöver vi alla få hänga med jämna mellanrum.
