I går var vi på återbesök på Danderyds sjukhus. Alla test gick strålande, bra jobbat Tintin! 💪🏻✨ Jag fick också hjälp av en barnmorska med amningen så att vi gör rätt här hemma. Jättebra, fast ganska så märkligt att behöva sitta bredvid Niklas med robo-tuttarna i vädret och klämma fram mjölk ur sina egna bröst. Han försökte vara lite diskret och intresserade sig nåt oerhört för det lilla rummets väggar, gulligt. 😇 Ännu märkligare att svara på frågor som "Har du kissat?" (ja), "Har du bajsat?" (nä), "Oj oj nu måste du äta fibrer så bajset kommer igång!" bredvid sin partner. 💩 För att inte tala om att befinna sig på BB ihop, när det med jämna mellanrum kommer in folk på rummet som kollar ens binda och tömmer ens kisspåse. Så mycket märkligheter överlag som man går igenom tillsammans när man får barn ihop. Inte så konstigt att man antingen blir än mer sammansvetsade - eller än mer fjärmade från varandra. Att få barn tillsammans är en sjujävla livsresa alltså, på en sjujävla massa plan, med en sjujävla massa nyanser. Från det rosigaste guldfluffet, till det becksvartaste mörkret. All kredd till alla som fixar det. 🙌🏻 Passade på att fylla på gotteförråden på sjukhuset. HÄVER i mig godis just nu. Och vatten. Resonerar som så att allt som får mig att må bra och som gör mig glad ska intas i mängder för tillfället. 🍭🍫🍩 Vi plockade med oss burgare hem till lunch efter återbesöket. Allt som får en att må bra etc. 🍔😋 På tal om att må bra, så gör Niklas tyvärr inte det. Alls. Den sabla insomnin har verkligen visat vad den går för den senaste tiden. Tyvärr. Det tråkiga är att han hade fått ganska så bra koll på sömnen. I flera månader har den varit bättre än på många år och vi tyckte att det var så magiskt att det kändes så bra på sömnfronten inför Tintins ankomst. Hade vi äntligen hittat receptet på en dräglig sömntillvaro? Men en vecka innan förlossningen så kraschade den. Såklart. Och tyvärr har det inte vänt än, så snart är vi uppe i två veckor utan sömn för Niklas del. Vilket för med sig hopplöshet, mörker, depression och ångest. En hjärna som inte får startas om på två veckor blir grumligare och grumligare både tankemässigt - men såklart också på ett emotionellt plan. Det är ren och skär tortyr. Vi gör ju allt för att Niklas sömn ska funka (inte sova över på BB, jag tar hela nätterna med båda kidsen etc etc) men det vill sig i alla fall inte. Vilket såklart skapar än mer ångest och otillräcklighetskänslor. Fast egentligen var det ju uppenbart att det skulle bli såhär. För hur bra sömnen än var månaderna innan, så är det självklart att en livsomvälvande händelse som att få barn ställer allt på ända. Förmodligen är det det undermedvetna som kaosat till det; storheten i att få barn - och stressen i det på sömnfronten. Särskilt eftersom vi hade det så kämpigt förra vändan. För rent fysiskt, kostmässigt etc har Niklas gjort alla rätt. Och ändå blir det såhär. 💔 Men det var ju givet egentligen, det hade varit crazy bananas om sömnen varit stabil genom en sån här sak. Och jag VET att det bara handlar om att hålla ut. Sömnen kommer tillbaka, livskvaliteten kommer tillbaka, glädjen kommer tillbaka. Så jag är inte orolig, bara så ledsen över att Niklas ska behöva må såhär, mitt i allt det fina. Men man ska inte hänga upp sig för mycket på den här rackarns "bebisbubblan" heller (som ju dessutom innehåller knivar i brösten, robotits, frossa och annat MYZ som ni vet - inte bara fluff! 😂). Vi har ju ett helt LIV att njuta av Tintin, att känna lycka och glädje och att må bra ihop som familj. Nu får vi bara ta oss igenom de här skitdagarna. Och Tintin är så vansinnesgod att hon lockar fram glädje även i de grumligaste av hjärnor. 💞
