Idag fick jag den stora äran att göra en intervju för tidningen Plaza Kvinna, tillsammans med United Screens megasuperdupercoola VD Stina Honkamaa Bergfors. Rackarns kul vill jag lova! Tyckte jag skötte mig rätt bra, så jag är inte så orolig för mina citat. Däremot är jag liiiite skeptisk till hur bilderna blev, höll på att (på riktigt) rinna bort under intervjun, det var ju så SATANS varmt! Phu! Svettades som ett vattenfall, och "blank och blöt"-looken har väl aldrig riktigt tagit fart. Kan säga att braxer inte riktigt var det smartaste outfitvalet idag. Bikini hade varit bättre. Men en sån hade förmodligen medfört trovärdighets-issues. Svårt att vara business i bikini liksom. Om man inte e Pamela Anderson kanske. Vars business ju VAR att vara business i bikini. Nåväl, tillbaks till ämnet! Intervjun fokuserade dels på YouTubes frammarsch, men också på karriär - hur gör man sån på bästa sätt? ...undrade de om vi visste. Hade vi några tips på lut kanske? Stina (SJUKT inspirerande å kompetent mänska!) sa "bara KÖR!". Hennes bästa tips var att våga slänga sig ut och GÖRA grejer. Och jobba med nåt man tycker är kul såklart, då kommer mycket av sig själv (ambition/dedikering/vilja/inspiration). Hon (som har en extremt imponerande karriär bakom sig) har inte tänkt mycket alls på det där med att just Göra Karriär, sa hon. Hon har gjort sånt hon tyckt varit spännande och intressant, och då har det ena gett det andra som lett till det tredje. Och jag kan inte annat än att hålla med. Det jag ville lägga till var att en annan viktig del i att komma någonstans jobbmässigt (eller kärleksmässigt, eller utvecklingsmässigt - det passar in på allt som är "-mässigt ;-D) är att man måste vara ok med att misslyckas. För det är faktiskt inte så jäkla farligt om saker och ting inte blir som man tänkt sig. Då blir det annorlunda, men annorlunda behöver inte betyda att det blir sämre. Nåt som jag alltid brukar tänka på om jag är rädd för att göra något är: Om det värsta inträffar, så blir det aldrig så hemskt som man tror. För så är det faktiskt. När man målar upp ett scenario i huvudet kring nåt som inte går som man vill, så tänker man sig det absolut hemskaste/pinsammaste/sorgligaste som man kan komma på. Och eftersom det värsta alltid är att inte veta, så blir det faktiskt aldrig så hemskt/pinsamt/sorgligt när man vet hur det blev. För verkligheten kan aldrig tävla med våra hjärnor när det kommer till att bygga upp skräckscenarier. Och om man har det i bakhuvudet ("det värsta som kan hända blir aldrig så hemskt som man tror"), blir saker och ting lite mindre läskiga. Och då vågar man mera. Och då får man mer gjort, på alla plan. Till exempel karriärsplanet. För ALLA som åstadkommit nåt som man tycker är intressant (oavsett om det har med karriär/relationer/utveckling eller nåt annat att göra) har garanterat misslyckats någongång. Men inte låtit sig nedslås av det. Jag har det absolut. Var ju helt övertygad om att jag skulle jobba som musiker och låtskrivare, och kämpade som ett djur med det i över ett decennium. Men det gick åt pipan. Och visst, inte var det härligt (eller lätt) att erkänna att Det Här Funkar Inte. Men det var inte så jobbigt som jag hade trott. Hade sett framför mig ett liv i tristess och misär, fyllt av olycka och depression över icke-realiserade drömmar. Hellre dö än att inte få jobba med musik, liksom. Men nu kränger jag amningsbhar och jobbar med gravida, och är TOKLYCKLIG. Det blev inte alls som jag hade trott; jag misslyckades och det värsta möjliga inträffade. Men det enda som hände var att livet blev annorlunda, till och med bättre (!) och det värsta var inte så fruktansvärt som jag hade inbillat mig. Så girlies, om jag ska ge ett råd som faktiskt går att applicera på alla fronter i ens liv så är det: Bara KÖR och var inte rädda för att misslyckas. Det blir bra ändå. Lovar. ♥
