Jag tog mig till PT-Robert även i dag som sagt. Känslan var dock inte så...peppig. Jag brukar ju vara den där (obehagligt käcke, I know 👹) mänskan som älskar måndagar, som älskar att en ny rolig vecka drar igång. Och egentligen hade jag inte så mycket emot själva grejen att det var måndag, det var mer att ta mig till gymmet som kändes lite motigt. Inte likt mig att ha en tröja där det står "Abracadabra - nope, it´s still Monday" på. 😬 Men men, om jag inte avbokar mina PT-timmar minst 24 timmar i förväg åker jag på att betala fullpris för dem ändå. Och att avboka för att man "inte känner för det" känns inte okej. Det är ju precis så jag har kunnat göra med all annan träning jag försökt mig på. Då kunde jag ju ge upp när jag "inte kände för det" längre. Men det här gången är det annorlunda. Nu MÅSTE jag. Annars gör jag inte bara mig själv besviken, och dyrt blir det också. Tintan bjussade inte på någon sömn den här gången, men höll sig ändå relativt nöjd. Det gäller att portionera ut leksaker med jämna mellanrum. När leksakerna tagit slut rattade jag fram ett paket nudlar att pilla på. Funkade nog bäst av allt. 😂 Vi gjorde marklyft i dag, första gången jag testat det med skivstång. Det var tuuuuungt. 40 kilo. Hua hua. Det knäppa var, att första gången jag skulle lyfta stången kunde jag inte rubba den från marken. "Näää du Robert, nu tror du faktiskt för mycket om mig!" sa jag. Då tog han fram en kettlebell (en järnboll med handtag på, typ) som jag brukar träna med och sa: "Okej, lyft den här i stället då". Det gick finfint. Han fortsatte då: "Vet du vad? Kettlebellen väger exakt lika mycket som vikterna på skivstången, så du KAN lyfta stången". "VAAA?". Jag trodde inte det var möjligt. Stången GICK JU INTE ATT RUBBA? "Nu när du vet att du KAN lyfta samma vikt, så tar du stången igen. Och nu fixar du det. Två gånger ska du göra det dessutom.". Och vad hände? Jo - SÅKLART fixade jag det! 💪🏻💥Eftersom vi alltid kör cirkelträning ökade vi till 6 lyft per gång, ytterligare två rundor. En stång med vikter som jag första gången jag försökte alltså inte ens kunde rubba. Men tack vare att jag VISSTE att jag kunde lyfta samma vikt (om än på ett annat sätt) så gick det. Det säger en hel del om hur mycket psyket behöver vara med på tåget när man ska klara av grejer. Intressant, tycker jag. Efter passet var jag som vanligt HELT SLUT. Men jag mådde SÅ BRA. 🙌🏻 Jag tror framförallt att det är känslan av att jag verkligen gör en insats för mig själv och min kropp som gör att jag mår så bra efter passen. För rent fysiskt är jag mest en slak, överkokt spaghetti. 😂 Så glad att jag tog mig i väg i dag i alla fall, och att jag inte längre kan skippa träningen för att jag "inte känner för det".
