Att träffa mina vänner någorlunda regelbundet är viktigt för mig. Det fyller på min energi, något som vi ju diskuterade i det här inlägget (TACK alla som bidrog ❣️). Häromdagen hade jag därför bokat in en brunch med min bästis Viktoria. Vi sågs på ett av mina favvoställen - Cykelcafé Le Mond. På Le Mond hittar man en av Söders absolut bästa (kanske tom DEN bästa?) avokadomackor. Man får den på rostat surdegsbröd, och den kommer med ett pocherat ägg, chiliflakes och granatäpplekärnor på toppen. Extremt god kombo. Sött, salt, mjukt och krispigt på en och samma gång. Ärtskotten hade de kunnat skippa dock (ni som vet, ni vet.)Kaffet på Le Mond är också 👌🏻. Så många ställen som har goda mackor men dåligt kaffe. Eller tvärtom. Man får ta vara på de som lyckas få till båda. Sekunden innan ägget spricker upp och den krämiga gulan rinner ut. Mmm. Jag hade hoppat i min randiga stickade polo och var såhär pass glad. Även om det vi pratade om var till 99% jobbigt 🙃 är jag evigt tacksam att jag har så kloka personer att dela jobbigheterna med. Därav glädjen.Jag känner att jag varit vilsen på olika plan under en längre period, men att jag nu börjar hitta hem igen. Sakta men säkert går det åt rätt håll. Jag och Viktoria pratade om vikten av att få professionell hjälp under vissa faser i livet. Att man ibland behöver någon som dels kommer utifrån för att hjälpa en att reda ut vissa tankemönster, men som också har ett tyngre mandat att på något sätt gå in och peka på sånt som är problematiskt. Jag menar inte att det inte hjälper att stöta och blöta saker med vänner och familj. Mer att det kan vara ett bra komplement när någon man inte har en relation till sen innan påtalar något. En person som har till yrke att hjälpa andra att reda ut sin tankar, känslor och beteenden. Att det rent mentalt kan väga tyngre i vissa perioder, och att man kan behöva en "person i vit rock". Som kanske uttrycker exakt samma sak som ens vän sagt, men att det tar skruv på ett annat sätt.Inga nya tankar det här, det förstår jag. Men kanske ändå intressant för någon att höra. Jag vet ju att många av er som läser det som skrivs härinne också är slitna. Trötta. Att ni kämpar. Säkerligen pratar ni också med era vänner om det som är bökigt, och säkerligen ger de er goda råd. Men kanske att några av er också behöver den där personen i vit rock, som ett komplement? För att komma vidare, om det är saker som stannat av.Har ju berättat att jag går hos en psykolog sedan en tid tillbaka. Jag har fått det via vårdcentralen, och det har varit väldigt bra för mig. Har aldrig tidigare gått i någon form av terapi, så det har varit en ny typ av upplevelse. Vill i alla fall bara tipsa om att den här typen av stöttning ju går att få via primärvården. ❤️ Men men. Vi pratade inte bara om stökigheter. Viktoria hade fyllt år, så hon fick en liten present av mig. Hemmagjord päronmarmelad från Gotland, en tekalender och choklad. Kan det bli mer novembrigt mysigt än så? Hon visade mig Schwarzwaldtårtan hon bakat för att fira. HUR fin? Hjälp, hon borde starta bageri. Niklas kan också joina, så kan han glädja fler med sina grymma kakor och bullar. Jag frågade om jag fick ta en bild på henne. Kul att se andra ansikten i bloggen, inte bara mitt. "Gör en gullig min bara!". Och kolla - sicken leverans! Gulligare bästis finns inte. Innan vi skildes åt var hon dessutom gullig nog att ta en outfitbild på mig. Får ofta frågor om min dunkappa. Den är gammal (från Arket) och finns inte längre. Men Stories har en sjukt fin om man vill ha något liknande som inte är svart. Och trivs man bättre i svart har Arket en perfekt variant. Båda är i återvunna material. Förstår knappt hur jag överlevde innan jag hade en dunkappa? Mysigare plagg existerar inte när vädret är såhär.Mina gamla trotjänarboots från Zara finns ju inte heller längre, men Stories har typ exakt likadana. Funkar till allt. Mina mest använda skor, alla kategorier. Thermoleggings från Uniqlo hade jag också och min älskade mössa från Vestiarium.Lagade den mössan nu i helgen, den har haft ett hål framtill som jag stört mig på i typ ett år. Att det tog mig så lång tid att kirra förstår jag inte. Fyra stygn så var det klart. Men kanske ett sundhetstecken? När man tar sig tid för de små sakerna kanske man har lite färre stora saker som upptar ens energi? Har bytt ut torgvantarna mot tumvantar. Kylan nu alltså! Vantarna beskrivs som "beige" på KappAhls webbplats. Jag skulle vilja protestera och kalla nyansen för "uppkörd Stockholmssnö". Har ni sett så likt? Som om vantarna blev osynliga. Hursom. Lämnade min bästisbrunch med en fin känsla i magen. Tacksam för de få men mycket goda vänner som finns i mitt liv. Läs också:Har jag inga vänner?
