Tack för alla fina kommentarer på Instagram, jag förstår på dem att det är fler av er läsare och följare som också tyvärr tampas med denna vidriga sjukdom som stavas cancer. Kärlek till er alla. ♥ Den senaste veckan har varit märklig, men väldigt väldigt fin ändå. Hela Niklas familj har varit samlad, och vi har umgåtts i princip oavbrutet. Gjort mysiga saker tillsammans och pratat, gråtit och skrattat omvartannat. Niklas har en underbar familj med fantastiska syskon och en oerhört härlig mamma, och ihop har vi gjort sånt som vi vet att Lasse skulle tyckt om. Iggy och hans lille 7-månaderskusin Ruben har varit med hela tiden, och de har verkligen varit riktiga små stämningshöjare. Så det har blivit mycket häng och gossande med farmor, farbröderna och faster den senaste veckan för Piggly. Mamma har gossat järnet också såklart. En fin sak som den gångna veckan fört med sig, är att alla vi verkligen varit så oerhört närvarande hela tiden. I vanliga fall är det lätt att man hela tiden tänker på allt sånt som man "måste" göra, att hjärnan liksom är konstant stressad och hamnar i ett "jagskabara"-tänk. Istället för att vara i nuet, och njuta av det som man gör just NU. Men de senaste dagarna har allt få stå tillbaka till förmån för att bara vara med dem man tycker om. En befriande känsla måste jag säga. Kan faktiskt inte minnas senast jag var så "med", om ni förstår vad jag menar? Att inte ligga tre steg före i huvudet med saker som "måste" göras, nåt som ibland hindrar mig från att vila i ögonblicket och vara helt närvarande i det som händer JUST NU. Jag och Niklas syster pratade om att det här påminner om när man befann sig mitt inne i den mest intensiva delen av bebisbubblan, det är lite samma känsla. Då var man också så oerhört närvarande, ingenting annat betydde något än det som skedde nununu. Helt klart en läxa att lära av. För även om livet så sakteliga börjar återgå till det normala, så kommer jag ta med mig känslan av hur fint det är när man är helt närvarande i det man gör just nu. Och det betyder inte att man inte gör de andra tre grejerna som ligger och sprattlar i huvudet. Det innebär bara att man inte behöver tänka på dem förrän man faktiskt är där och gör dem. Maler de omkring i huvudet redan innan, så tappar man fokus från det som sker just nu. Och det tjänar man ingenting på. Vi har som sagt fyllt dagarna med att göra sånt som man mår bra av, och sånt som vi vet att Lasse skulle tyckt om att vi gjorde. Så det har till exempel blivit en tripp till Ulriksdals handelsträdgård. Världens mysigaste ställe (bättre än Rosendal tycker jag, mindre folk och godare mat) och fantastiskt god vegetarisk buffé. Tog inte med oss vagnen, men en plantkärra med en maxi-cosi på funkade alldeles utmärkt. Åsså en snäll farbror Charlie som bar skötväskan. Vädret var inte det bästa, men att få strosa runt bland allt grönt (och den explosion av dofter och färger från alla blommor inne i växthusen) var helt klart en lisa för själen. Dagen avslutades med en middag på det här fantastiska stället, med mat som Lasse skulle älskat och Piggly å Ruben sovande i sina maxi-cosis under bordet. Ibland slinker tankarna ner i diket, och då blir jag så ledsen över att Iggy inte kommer få hänga med sin fantastiska farfar nåt mer. De skulle ju haft så rackarns skoj ihop, det vet jag. Men jag måste komma ihåg hur glada vi ska vara att de faktiskt hann träffas alls. Hade Piggly kommit två och en halv månad senare hade de ju inte fått någon tid ihop överhuvudtaget. Och vi ska se till att Iggy kommer få lära känna sin farfar ändå, genom alla fantastiska historier som finns att berätta.
