Nu är vi framme hos Iggys mormor! Min mamma och hennes man tog sitt pick å pack och flyttade från Stockholm för tre år sen. De var trötta på att bo där av alla möjliga skäl, och sugna på nåt annat. De köpte hus i lilla Hova, och trivs som fisken i vattnet. Jag tyckte såklart det var superkul att de gjorde slag i saken och stack från stan, men jag får nog erkänna att en del av mig blev lite ledsen att de valde att göra det när det vankades barnbarn. Mina föräldrar är såna stora förebilder för mig på så många sätt, så jag vill gärna att Piggeloni ska få hänga mycket med dem. Och då var det ju trist att en av dem valde att rymma iväg. Såna tankar hade jag. Men nu tycker jag inte att det är något problem alls. Mamsen har kommit upp till Estocolmo ett flertal gånger redan och varit barnvakt (hon är MINST lika förälskad i Piggly som jag är, himla bra!) och det är roligt att det blir lite av en grej att åka och besöka mormor. Det blir ett äventyr. Ett projekt liksom, en Riktig Resa. Man stannar några dagar och blir löjligt bortskämd. Tror mormors trädgård kommer vara magisk för Iggy när han blir lite äldre. Den är fylld med konst och goa klätterträd, som gjord för barn att skapa minnen i. Mitt och Niklas hem är väldigt fyllt av prylar, minimalister är det sista vi är om man säger så. För min del så kommer mycket av det hemifrån min mamma. Det här med att vilja fynda vackra eller underliga saker på loppis, så många skatter att man inte vet vart man ska ha dem liksom. Så deras hus påminner litegrann om hur vi har det hemma hos oss. Vilket är lustigt, för när jag var yngre kunde jag skämmas lite för att ta hem kompisar ibland, vi hade det så konstigt inrett tyckte jag. Gamla rostiga skyltar på väggarna, skyltdockor som prydnadsföremål, och grejergrejergrejer överallt. Gamla grejer dessutom. Hade därför (såklart) en period när jag flyttade hemifrån när jag köpte ALLT på Ikea, ville bara ha nyttnyttnytt. Inget gammalt skrot. Men sen tog det inte så lång tid innan jag fick upp min första gamla rostiga skylt på väggen. En skyltdocka har vi numera i sovrummet (han heter Hasse), och vi har grejergrejergrejer överallt. Gamla grejer. Jag är nog min mors dotter ändå.
