Det är många av er som undrat hur det gick för Niklas efter bröllopet. Tänkte därför att jag skulle skriva ett par rader om det. Vi hade ju som ni vet en helt otrolig upplevelse på Jossan och Josefs bröllop. Fantastiskt var det, bland det roligaste vi upplevt. 🥳❣️🙏🏻 Vi visste ju dock att vi skulle få betala för det, och det fick vi.Niklas har ju inte varit med så mycket (inget alls?) i bloggen de senaste veckorna. Det beror på att han mestadels varit borträknad tyvärr. Med undantag av några få dagar har det varit rätt uselt på måendefronten. Såhär skrev han på sin Instagram en dryg vecka efter bröllopet: Tillbaka i Stockholm efter en riktigt härlig sommar på Gotland! Jag gick ju på min första fest på sju år förra lördagen och det var fantastisk kul på så många sätt! Jag drack så klart ingen alkohol och slängde in handduken vid 23:30, men det räknas ändå tycker jag🥳 Men jag tog nog ut vinsten lite i förskott när jag i måndags tyckte jag mådde ganska ok och inte fick betala så överdrivet mycket. För sen gick det nedför ganska snabbt och jag blev sämre och sämre fram tills i lördags när jag maxkrashade. Men nu är jag äntligen på väg tillbaka igen och känner hur måendet börjar stabiliseras. Det är så konstigt att vi med kronisk sjukdom ska behöva lida så mycket för att vi för en stund ska få känna oss normala. Ännu konstigare är nästan att de som träffar oss utanför hemmet inte märker av det mörker som tyvärr ofta följer de stunder där vi tar del av livet igen. De tänker förmodligen att det inte verkar vara så jobbigt med sjukdomen och att vi verkar fungera ganska normalt. Men trots det här bakslaget så känner jag ändå att det var viktigt att delta i festen (som var jordens bröllop!) och försöka signalera till kroppen att det är ok att delta i sociala event med mycket intryck. Jag mådde faktiskt uselt redan innan festen drog igång så jag hade nog inte de bästa förutsättningarna för att undvika ett stort bakslag. Nästa gång ska bara försöka se till att jag mår bra och känner mig stark innan festen så ska det nog gå bättre :) Att han var "på väg tillbaka" som det står i inlägget var att ropa hej lite för tidigt. Sen det skrevs vände allt igen, och såhär en dryg månad efter är han fortfarande risig med väldigt skört mående. Jag frågade honom om han tyckte att det ändå var värt att gå på bröllopet. Och det tycker han. Att få chansen att skapa nya minnen (särskilt av den här sorten 💃🏼🪩🕺) får vi ju inte så ofta. Och det är värt allt. "Men det är också en tråkig påminnelse om att jag inte kan göra såna här saker" sa han sen. Många aspekter av livet är fortfarande inte riktigt inom räckhåll. Men hoppet om att vi ska komma närmre livet lever som alltid. ❣️ Niklas fortsätter att jobba med att lugna nervsystemet, se sig själv som frisk och inte fokusera på symptom. Han har sen länge nu helt lämnat alla typer av matrestriktioner/specialdieter bakom sig (SÅ skönt - för både honom och oss andra 😅) och ska börja hos en privatcoach senare i år som kan hjälpa ytterligare med hur man bäst jobbar med nervsystemet för att komma vidare i sin läkning.Att han fått ett så långt bakslag efter bröllopet tror han beror mycket på att han mådde så pass risigt den dagen, vilket såklart gjorde belastningen tyngre. Så inför nästa grej (för fler ska det bli 💥) vore det bra om han var i bättre form. Så svårt dock, mänskor anpassar ju inte riktigt sina högtidsdagar till Niklas snåriga måendecykler. 🤪 Men lärdomen är väl att den lilla energi som fanns just den här dagen inte var tillräcklig för att klara av påfrestningen. Och inför kommande eventuella roligheter ska vi ta mer hänsyn till det. Men detta bröllop FICK BARA INTE MISSAS, så var det. Och trots en kämpig månad var det som sagt ändå värt det för lyxen att få skapa nya minnen. ❤️
