Nyligen skrev Niklas ett så fint inlägg på sin Instagram om en av alla de saker som är så svåra med att leva med ME, men som inte har med de faktiska symptomen att göra. Det är alltid trixigt att sätta sig in i någon annans situation, oavsett vad det handlar om. Omöjligt i många fall, skulle jag till och med säga. Vad gäller förståelse kring just ME kan det dessutom vara ännu lite stökigare, eftersom sjukdomen inte syns på utsidan. De få gånger då andra (än jag och barnen) träffar Niklas är de få gånger då han orkar vara med, i alla fall en stund. De andra gångerna (8 av 10 dagar - i vissa perioder 10 av 10 dagar 💔), ser de ju inte. Då blir det såklart lätt att man baserar sin bild av personen på det man själv upplevt, dvs de gånger då personen inte legat däckad med smärtor, utmattning och ångest. Och då baserar man också sina förväntningar på det. Något som blir skevt, utan att personen som har förväntningarna egentligen menar något illa. Det skapar missförstånd, spänningar, sorg och frustration och är en av alla de utmaningar som kommer med att vara drabbad av skitsjukdomen ME. Niklas beskrev det så fint, och eftersom jag vet att många av er som följer bloggen på grund av just vår kamp mot ME inte har Instagram så publicerar jag hans inlägg i sin helhet även här. Jag tror att många av er kan komma att känna igen er. Och även om det inte hjälper någons situation, så är det alltid fint att veta att man inte är ensam i det man upplever. 💙 Alla mina inlägg om ME hittas här. 🫶🏻
