Jag brukade sucka åt folk som hade sina mobiler fulla av bilder på sina barn - enbart. Minns när jag scrollade igenom en av mina bästa vänners foton, och höll på att gå av när jag insåg att hon BARA hade bilder på sina kids. BARA. Jag sa "åhh vad gulligt", men tyckte i mitt stilla sinne att det var...lite lökigt. Det fanns väl NÅT annat i livet som var värt att dokumentera? Snabbspola två år framåt, låt oss säga till dagens datum, så kan vi väl ta en titt i min mobil? Och JAJEMÄN! Nu är jag PRECIS likadan. En triljard bilder på Igster huserar numera i mitt bildbibliotek. Nu fattar jag grejen. Dels går det ju liksom inte att se sig mätt på sin skatt, dels händer det ju så satans mycket i deras utveckling hela tiden, så på bara en vecka kan han ju se helt annorlunda ut. Och jag vill ju MINNAS VARENDA RACKARNS VECKA. Sen är det ju också nåt magiskt med barn på bild - de kan ju liksom inte bli dåliga. Det är vinst varje gång liksom. Inbyggd fotogeniskhet, eller nåt. Så varje gång när jag tagit ett gäng bilder så väljer jag den bästa och sparar i datorn. Men. Sen kan jag 99 gånger av 100 inte med att radera de som blev över. De näst bästa bilderna. För han är ju så rackarns göllig på alla de också. Pust. Bara att gilla läget och inse att man blivit en sån där bebisbildshamstrare. Men ni fattar grejen va? Säg att ni också är likadana! Vilken av ovan bilder skulle ha sparats, och vilka skulle åkt i papperskorgen? Nä precis, det GÅR ju inte att välja bort nåt. Hej, jag heter Vanja och jag är en bebisbildshamstrare.
