Hej hörrni, hoppas ni haft en fin helg. Min var...sådär, ska jag väl säga. 😞 Eller för att tala klarspråk - lördagen var piss faktiskt. Den hade alla förutsättningar för att bli toppen egentligen, men best laid plans osv.Solen sken, vi hade en lugn morgon och på schemat stod att köpa bok till Iggy (vi läser Musse & Helium på kvällarna), spela pingis/leka i lekpark med en kompis - och köpa lördagsgodis. Låter väl bra? Mmm, tyckte jag med. Men blev KATASTROF.Ibland får man ju såna där dagar då liksom INGENTING funkar. Lördag var en sån dag för oss. Så fort jag och ungarna kom ut genom dörren blev det gnäll. Det tog på riktigt knappt två minuter innan det börjades. Och tyvärr (TYVÄRR) hade jag exakt noll energi eller ork att bemöta gnället på det sätt som förmodligen hade räddat dagen, utan jag blev ett åskmoln och skällde och klagade tillbaka.När vi lyckats ta oss så att vi var 20 meter ifrån där vi kunde köpa boken fick jag nog. Satte mig på en refug och vägrade gå (betedde mig minst lika barnsligt som mina ungar alltså, inte mitt proudest moment som päron). Kände att ungarna får tjafsa bäst de vill, jag strejkar. Orkar inte lösagrejamedladistraheraleka bort något över huvudtaget. Hotade med att gå raka vägen hem och SKIPPA LÖRDAGSGODISET.Funderade på om någon som följer mig såg oss. Och vad de i så fall tänkte. "Den där Vanja, ska inte hon vara glad å snäll - är det verkligen hon som sitter ner på gatan med två griniga ungar - som hon dessutom skäller på?". Men så är det såklart - jag är också en sabla surmule ibland. Som BARA INTE ORKAR lösa situationen på ett vuxet sätt. Så himla tråkigt när det blir så - när all pedagogik och ork och tålamod bara far ut genom fönstret, och jag blir ett surt barn själv, typ.Det slutade med att vi vände på klacken (sket i boken), köpte godis och gick raka vägen hem. Spenderade hela dagen inomhus ätandes godis, bråkandes lite mer. På kvällen var det ju Mellofinal, och jag och Iggy skulle ha lördagsmys. Innan dess hade situationen blivit bättre, och jag satte mig ner med Iggy och bad om ursäkt. Förklarade att vi alla har dåliga dagar då vi är gnälliga, men att det är mitt jobb som vuxen att vara den som ser till att man vänder en sån dag; får stopp på surmulerierna - inte bidra till dem. Vi sa båda förlåt (hade pratat med Tintan tidigare också), och alla lovade varandra att i morgon skulle bli en bättre dag där vi alla ansträngde oss för att vara snällare mot varandra. Sen hade jag och Iggy ett jättefint lördagsmys.Söndagen blev helt klart bättre, men inte toppen. Gnället och retet och surmuleriet fanns fortfarande kvar till viss del, men jag var bättre på att hantera det - med gårdagens mycket otrevliga magkänsla färskt i minnet. Fick dock bli ännu ett allvarsamt samtal på kvällen, efter det somnade vi som vänner.Men fy vad jobbigt det är när det blir såhär, och fy vad värdelös man känner sig. Som förälder och som mänska. Man ska ju liksom FIXA sånt här - utan att bli en gnällig bebis själv. Men ibland...går det bara inte. Upplever jag i alla fall. Man är ju bara mänska - och visst kan det finnas en poäng i att visa även barnen det. Men det känns bara så himla sunkigt.Nu är det en ny vecka i alla fall, och då tar vi nya tag. Kram.
