Är just nu i denna stund mer avslappnad än på typ...ja, ska vi säga drygt fem månader (he he)? Har nämligen precis kommit hem från en 90 minuters helkroppsmassage som var LJUVLIG. Alla massager är ljuvliga (jag tillhör ju dem som är nöjda även om någon mest rafsar runt, massage kan liksom aldrig vara oljuvlig), men denna massös jag och Niklas hittat är helt rackarns fantastisk. Så de senaste 90 minuterna kan ha varit bland de bästa i mitt liv. På massagefronten är de garanterat det. Har lovat mig själv att jag ska prioritera om litegrann så att jag har råd att gå till henne minst varannan vecka. Sån rackarns livskvalitet att få bli knådad såhär omsorgsfullt, dessutom ett stenkast från vår lägenhet. För OJ vad en massage sitter fint numera. Kroppen är...inte riktigt som den brukade vara. "Sliten", är ordet som kommer till mig när jag tänker på min stukade lekamen just nu. Vi är tillbaka i stan sen två dagar, men när vi bodde ute i Iggys farmors hus förra veckan så var både jag och Niklas så förvånade över att vi hade sån träningsvärk varenda dag. Varje liten del av kroppen värkte. Vi undrade vad sjuttsingen det berodde på, vi hade ju bara grisat vid poolen och semestrat. Sen kom vi på det. Att "bara" grisa vid poolen finns liksom inte längre. För när man ska ut till poolen från vardagsrummet så ska det lyftas dit en bebis, en lekmatta, ett gäng leksaker, en barnstol (får gärna finnas lite alternativ för el bebolino), det ska byggas solskydd, som sen ska rivas och byggas upp på ett annat ställe när solen flyttat sig. Sen precis när man installerat sig så vips var det dags för lunch. Nähä - ingen mat hemma? Okej, off till ICA it is. Men först: samla ihop bebis, kanske byta en blöja, oj bebisen var hungrig, jamen då matar vi först då, sen bära ner bebis för två trappor, ratta ner vagnen för samma trappor, bort till ICA, upp med missnöjd bebis ur vagnen - vi bär istället, tillbaka till huset, ratta upp vagnen för två trappor, bära upp bebis plus kassar å sen styra lite käk. Vi intar lunchen i köket, vilket innebär bära dit bebis plus barnstol plus lekmatta plus leksaker. Fem minuter in i lunchen; bebis är missnöjd på lekmattan och vill komma upp i famnen, jamen då hoppar vi upp och installerar bebis på nytt ställe, rackarns det var en poop i blöjan, okej då kånkar vi bebis till nedervåningen där det byts blöja, sen upp igen, vi avslutar lunchen. Ut till poolen igen med alla attiraljer, turas om att grisa i solstolen 15 minuter var medan den andra krälar runt under solskyddet och leker med bebis. Leka på golvet, sen upp i barnstolen, efter det en stund i gymmet, kanske kastas runt i luften litegrann, efter det en sväng där bebis får hoppa runt på bordet, sen lite magträning på det. Jag behöver inte skriva mer, jag tror ni fattar. Och känner igen er. För sen man fick barn så behöver man typ inte gymkort. För fy satan vad man hattar runt, upp, ner, hit och dit hela tiden. Vi råddar såklart omkring på samma sätt hemma i vår lägenhet också, men när vi helt plötsligt befann oss i ett hus (som dessutom är ganska stort) så blev detta råddande så mycket tydligare. Våra tre steg från vardagsrummet in i sovrummet blev helt plötsligt hundra steg och två trappor. Och då märker man på ett annat sätt att man kånkar på drygt sju kilo bebis och sjuttioarton pryttlar hela dagarna. Så det är med andra ord inte så märkligt att vi fick rejäl träningsvärk båda två efter vår fräsiga villasemester. Träningsnivån (eller vad vi nu ska kalla det) i lägenheten här hemma är vi vana vid. Men att röja runt på samma sätt i ett stort hus hade vi inte riktigt formen för. Ska vi nånsin skaffa hus kombinerat med bebis så tänker jag ha flera uppsättningar av allt; varje våning ska ha sitt eget bebiskit liksom. Trädgården med. Vinden också. Å källaren såklart. Pust. Blir nog lite för dyrt att styra hus tror jag. Det var det i och för sig ändå, så det gör inget. Vi bor kvar i stan å lägger pengarna på helkroppsmassager istället.
