Alltså. Det HÄNDER SÅ MYCKET nu. Med Piggly. Det utvecklas till höger å vänster, i en rasande fart. Bilden är från i morse då jag pluppade ner honom på mage ett ställe. Sen slank jag ut till köket för å kirra lite kaffe, och kommer tillbaka och hittar honom på rygg på ett helt annat ställe. Det är inget krypande vi snackar om, men ett rackarns flitigt ostbågande. Det tar honom runt, liksom. Och han är så sjukt nöjd att han kan förflytta sig för egen maskin. Inte så konstigt, efter att ha varit helt utlämnad åt sina päron i snart 7 månader. Och det är inte bara med Piggly det händer grejer. Jag känner att det händer saker med mig också, på mammafronten. Jag har slappnat av lite. jag VET ju att nyckeln till olycka (i många fall) är att jämföra sig. Mäta sitt liv/sitt utseende/sin karriär eller vad sjuttsingen det nu må vara med andra. Vilket givetvis är helt lönlöst. Det kommer alltid finnas någon härligare, tätare, snyggare och mer lyckad. Så det är alltid bättre att strunta i andra och bara foka på sig själv och sin egen härlighet, liksom. Nåt jag brukar vara rätt bra på. Men sen kom Piggly. Ni vet ju hur jag varit med det här med att ligga på mage. Som en äggsjuk höna. Och det är inte det enda. För då å då dyker det upp nån unge i min Instafeed som är precis lika gammal som Iggeloni, men som känns som typ 14 år. En fräsig outfit, medvetet slouchande i nån skön soffa, till synes glatt språkandes med sina lyckade föräldrar. Och så tittar jag på min bebis som tjuter som en gris om jag ens ger sken av att försöka lägga honom på mage. Åsså kommer den där satans osäkerheten krypande. "Utvecklas han verkligen som han ska? Han kan ju inte ens hålla i en mugg! Instabebin jonglerade ju paraplydrinkar för bövelen! Med fötterna!" Ja, ni vet. Tror det finns en hel del som kan känna igen sig i det där lökiga beteendet. Som, precis som när det kommer till att jämföra sig själv med andra, inte leder till något gott överhuvudtaget. Men det är vår nya världs välsignelse och förbannelse. Denna insyn. Som såklart ofta(st) är polerad - man visar yttersta skalet av löken liksom. Den glansiga sidan. Sen finns det hundra lager till, men de syns sällan. Så det vi tar in är glansen. Det fina är att den inspirerar; vi börjar virka skallror formade som ugglor, och placerar snittblommor i daggvaser. Det mindre fina är att vi trillar i jämförelsefällan; man har inte lika roligt som andra, reser inte till lika spännande destinationer, är inte lika motljussnygg. Och jag får erkänna att jag varit där å dribblat lite när det kommer till Piggly. Men det får vara slut med det nu. För jag känner att jag landat som mamma. Om jag från början skakade som ett asplöv vid tanken på att åka tunnelbana ensam med min lilla bebis, så kan man nu lätt uppgradera tuben till ett flygplan utan att jag känner oro. För jag kan min unge. Jag känner honom. Jag vet vad som gör honom glad, vad han behöver när han gör en viss min, hur man ska tackla honom när han är trött, vilken sång han tycker mest om att höra, hur man får honom att gurgla av skratt, med mera med mera. Och att känna sitt barn är också att kunna vara lugn i att någon annan 7-månaders nyss knäckt Rubiks kub. För när man kan sin unge så känner man i hela kroppen att Allt Är Som Det Ska. Han är säkert sen med vissa grejer, men lika säkert tidig med andra. Det spelar ingen roll vad som kommer när. För nu är nu, Allt Är Precis Som Det Ska Vara och ingen mer av min dyrbara tid eller energi ska spillas på dumma jämförelser som inte leder till nåt gott. Amen.
