Just nu ligger vi alla tre i soffan å kollar på Mästerkocken på TV4play. Och hjärtat svämmar över av sån där fåglarnasjungersolenstrålarrådjurengullar-lycka. Jag kunde aldrig föreställa mig hur mysigt det är att få barn. För oss har det varit precis sådär klyschigt fantastiskt å magiskt som man hört talas om att det kan vara. Så fort jag å Niklas tittar på Iggy så smälter vi. Vi tycker att han är världens sötaste, finaste och godaste lilla bebis, och förstår inte hur vi kunde styra upp nåt så härligt. Har vi verkligen GJORT honom? Nu är det ens svårt att minnas hur det var innan han kom. Det känns som att det måste varit så ensamt? Men det var det ju såklart inte. Vi hade det jättehärligt innan Igster damp ner, och det var svårt att tänka sig att livet faktiskt kunde bli ännu bättre. Men det blev det. För att dra en (kanske lite lurig, men ändå) parallell - att bli med bebis är lite som att bli med mobiltelefon (denna parallell funkar bara på er som är gamla nog att minnas tiden UTAN mobiler). Man visste inte hur mycket man behövde och älskade den, innan man helt plötsligt hade en. ♥
