Tack snälla för alla kommentarer på inlägget om Pigglys vevande högerarm. Att få höra att andras bebisar också gjort så (utan att det varit någon fara) är guld värt. Fina ni. TACK. Det känns bättre och bättre, men gårdagen var helt klart rätt jobbig. Även fast jag nu sansat mig och inte tror att det egentligen är något som är särskilt fel eller farligt, så slinker tankarna in på jobbiga spår om jag inte vaktar dem som en hök. Jag vill inte claima att jag vet hur det känns att vara deprimerad (eftersom jag inte varit det), men jag kan tänka mig att det är lite liknande det jag känt de senaste dagarna. Att oavsett hur härligt man har det, så ligger det liksom ändå alltid nåt där och lurar. Nåt otäckt. Och om jag låter det ta över så är det kört. Då maratonlöper hjärnan iväg och målar upp den ena otrevliga bilden efter den andra. Så jag har verkligen försökt hålla mig och min hjärna i skinnet. Lyckades sisådär i går, bättre i dag och mycket bättre nu i kväll. Men fy satan vad läskigt det är att oroa sig över sitt barn. Och jag antar att detta bara är början. Nu väntar väl 20 år (minst) till av hönserier. Pust.
