Den här bilden tog jag tre dagar innan Tintin föddes. Självklart hade jag då en massa tankar om hur jag trodde att det skulle bli när hon kom. I går fyllde vår lilla gosmus två månader - hur blev det egentligen att få ett barn till? Som jag trodde? Eller inte alls som jag hade förväntat mig? Tänkte att jag skulle skriva några tankar om det. Magen har nu ersatts av bruttan som bodde i den. Jag har blivit mindre, och hjärtat har blivit större. ❤️ Och väldigt lite har blivit som jag trodde, faktiskt. Varken jag eller Niklas var ju sugna på bebis eller bebistid egentligen. Att gå tillbaka till att byta blöjor, till vaknätter, till att ha ett barn man inte kan prata med var inget vi längtade efter. Men OJ. Oj, oj, oj, OOOOOJ vad det har känts annorlunda med en minibebis än vad vi båda trodde. Den här lilla damen golvade oss från start. Och ja, såklart hajade vi att vi skulle känna kärlek för vår lilla unge. Men inte att det skulle vara SÅ MYSIGT att ha en liten nyföding. 😭 Nu får ni förlåta mig om jag blir överkäck, men att byta blöjisar på en sån här liten är ju typ bara gulligt?! 😍 Den lilla, lilla rumpen liksom... Visst, att bara få sova tre timmar i sträck (om man har tur...) och att få sina nätter konstant punkterade är såklart sisådär. Men det funkar. Jag får ju sova ut på morgnarna iom att Niklas tar Tintin kl 07, och på nåt märkligt sätt har man någon slags extra energi som gör att man kan fungera något så när som mänska trots avsaknad av sömn. Visst, ögonlocken är konstant tunga och hjärnan cirkus 67% slöare än vanligt. Men det FUNKAR. Att få hålla den här lilla, lilla bebin tryckt mot bröstet är VANSINNESGOTT! Att få se henne le när man närmar sig gör mig så glad att jag får tårar i ögonen. När hon är arg tycker jag att hon är det gulligaste jag sett, när hon är lycklig tycker jag att hon är det gulligaste jag sett. Jag älskar denna lilla bebisbrutta så INNERLIGT och njuter av henne på så många, många sätt. Än så länge har hon varit ganska "lätt". Ingen kolik, hon sover bra på nätterna och när hon är vaken är hon oftast på bra humör. Tvåbarnschocken har hittills uteblivit. Kanske beror det på att gosmusen än så länge är så pass liten att hon inte gör så mycket väsen av sig? Kanske beror det på att eftersom vi redan hade Iggy så var Den Stora Livsomställningen redan gjord. Vårt liv var redan kidsanpassat, vårt mindset likaså. Varken jag eller Niklas har tyckt att Tintins ankomst i familjen varit särskilt "bökig" (som vi ju befarade). Hon hänger med, och hänger på. När båda kidsen ligger utslagna i soffan på kvällen (två sjöstjärnor i olika storlekar ⭐️) tittar jag och Niklas på varandra och säger: "Barnen. Barnen!". Och så skrattar vi lite. Nu har vi TVÅ BARN. Och det gör att vi känner oss mycket mer som en familj. Tidigare var vi mer ett par med barn, nu är vi en flock. Och det är SÅ mysigt. Jag börjar till och med förstå alla som skaffar fler och fler kids, för fy satan vad fint det är. Hade jag haft mer tid på mig hade jag kunnat tänka mig fler barn faktiskt. Så känns det i alla fall just nu. Varning för klyschornas klyscha nu, men vilken sabla rikedom det är med barn. Så vansinnesspännande att få följa dem genom livet. Så mycket att ta del av: vem ska Tintin bli? Hur ska hon se ut? Vad kommer hon tycka om? Inte tycka om? Summa summarum: jag är så INNERLIGT glad att vi försökte oss på detta, även om både jag och Niklas var livrädda. Och så INNERLIGT glad att vi nu begåvats med en liten gosmus, utöver vår redan urgoda groda. Livet alltså! 🙌🏻❤️
