Fick en kommentar på det här inlägget som lyder som följer: Hej Vanja..alltså kanske lite konstig kommentar men du verkar ha så himla mycket energi på nåt sätt..allt låter så lätt även när du skriver att du har det tuffare eller "uschligt" som du kallar det. du "rattar" alla dina olika projekt, och "bebolinon" "Piggly" är nästan alltid så "rackarns" glad och du åker till "Portugallien" och "grisar" vid poolen och bor i "Estocolmo" och allt verkar bara så himla toppen. jag har själv en bebis i samma ålder och känner mig ofta slut och inte alls sådär självklar som du. och så läser jag din blogg och känner mig ännu mer slut och misslyckad för att jag inte kan vara sådär käck och glad som du:( Det här vill jag gärna svara på. För det sista jag vill är att skicka ut dåliga vibbar och få någon att känna sig misslyckad. Jag vill ju peppa! Sprida lovelyness och good vibes liksom. Men jag kan absolut förstå om någon tycker att jag är provocerande positiv och käck (brrrr, avskyr det ordet) ibland. Det tycker folk i "verkliga livet" också då och då. De vill liksom knyckla ihop min (sometimes) överpositiva inställning, trycka ner den i halsen på mig och långsamt kväva mig. Och tro mig - jag hajar. Ibland pallar man bara inte med nån som envisas med att "det finns nog en uppsida med detta, vi måste bara leta reda på den". (Jag hör ju själv hur KÄCK-varningsklockorna skramlar öronbedövande.) Men saken är den, att jag funkar så. Det är inte någon bloggfasad. Jag tycker livet blir roligare om man försöker att alltid se det från den ljusa sidan, och har genom åren blivit bra på det. Det går numera per automatik. Glaset är alltid halvfullt, om ni förstår? Och detta innefattar även det här med mitt nyfunna bebisliv. Men. Två saker tror jag skiljer mig från många. Till exempel tjejen som lämnade kommentaren ovan. Två saker som jag tror gör det lite lättare för mig att vara positiv mitt i dålig nattsömn/färsk förälder-världen. Det första är att mina förväntningar på att bli förälder var att det skulle vara en SATANS MARDRÖM. Jupp. Jag hade verkligen ett skräckscenario uppmålat framför mig, framförallt baserat på vänners upplevelser. Vilka var många, eftersom jag är sist ut i min bekantskapskrets att få barn. Det som de vittnade om (plus att jag själv inte direkt varit ett bebis/barn-fan tidigare i livet) gjorde att jag beredde mig på det absolut värsta. Jag och Niklas skulle sluta vara kära i varandra. Vi skulle aldrig få sova, bli irriterade och vidriga och förmodligen vilja göra slut på vårt förhållande. Jag, eller Niklas - eller båda två - skulle enbart orka vara fokuserade på bebisen och helt glömma bort vår egen relation. Jag skulle ha en liten krabat fastklistrad vid mig 24/7. Jag (som har eremitgener och stort behov av att få vara ensam) skulle inte längre få göra ens de mest basala saker ifred, som att duscha. Att gå på toa utan sällskap kunde jag glömma det närmsta året. Livet skulle förvandlas totalt, från och med förlossningen och ett år framåt skulle fokus enbart ligga på denna nya krabat och dennes välbefinnande. Vi skulle bli låsta, inte kunna fortsätta leva det liv vi tyckte så mycket om med många middagar ute på restaurang osv. Ovan skräckscenarier plus ungefär sjuttioarton till målade jag upp. Det kanske låter hårt, men jag var verkligen livrädd för hur ett barn kunde komma att påverka vårt liv negativt. Självklart såg jag också fram emot det, men det fanns helt klart en skräck. Det ska jag inte sticka under stolen med. Ifråga om att skaffa barn kan man alltså lugnt konstatera att jag inte var särskilt mycket "glaset är halvfullt"-Vanja. Så - eftersom jag förväntade mig nåt så sjukt jobbigt, så kändes allt som inte var så hemskt som jag trott som en bonus. Vilket har gjort att jag upplevt det här med bebis så positivt. Det tror jag skiljer mig från rätt många, som dels kanske mest tänkt på allt härligt ett barn kommer tillföra, alternativt är tidiga i vänkretsen med att skaffa barn och inte hört så mycket om de jobbiga saker som ett tillskott i familjen kan föra med sig, om man inte ser upp. Det andra som skiljer mig från många andra färska mamas stavas NIKLAS. Hade jag inte haft honom så tror jag inte jag tyckt bebislivet varit lika härligt. Han är en fantastisk person, det visste jag innan. Men det senaste halvåret har han varit en ren hjälte. Bättre partner in crime på föräldrafronten kunde jag inte haft. Men - förutom att han är en kalasbra mänska så blir det ju lite extra lyxigt med någon som har möjlighet att flexa som han. Iggys första månader jobade han fortfarande kvar i butiken. Men eftersom han inte började förrän 10.30 så hann vi gå upp i lugn och ro, jag hann bada och göra mig iordning ifred medan han rattade bebis, och vi åt en mysig frulle ihop. Det var en BRA start som gjorde mig på gott humör och fick resten av dagen att löpa smidigt tack vare denna fina morgon. Om han däremot (som väldigt många andra) varit tvungen att dra till jobbet 07.30 och därigenom lämnat mig ensam med allt vad det innebär att försöka få ordning på såväl sig själv som en liten bebis på morgonen, så hade det inte varit lika härligt. Morgonen skulle blivit stressad och pressad, vilket garanterat skulle färgat av sig på resten av dagen. Några månader in i vårt föräldraskap slutade Niklas i butiken och blev egen. Detta innebär att han (utöver våra fina morgnar) har kunnat flexa friskt och jobba när och hur han velat. Vi har därför lunchat ihop, spontanmyst i en park om vädret varit härligt. Haft möjlighet att åka tillsammans till Portugal (där vi båda ändå kunnat jobba från våra datorer). Tagit sovmorgon om vi velat. Det har (nästan) känts som att vi varit föräldralediga ihop, nåt som jag tror skulle vara optimalt för övrigt. Att kunna hjälpas åt, ge varandra ensamtid, sovmorgnar, möjlighet att ta jobbmöten eller gå på massage mitt på dagen är ovärderligt. Det gör underverk för humöret och själen, och detta tror jag är nyckeln till varför jag/vi haft en så mysig start på vårt familjeliv. Det är såklart även svaret på frågan som tjejen som lämnade kommentaren ställer: hur jag kan ha så mycket energi. Men att ha en partner som kan styra så över sin egen tid är såklart väldigt ovanligt. Men, om man inte är en sån som förväntade sig en mardröm vad gäller att få bebis (sorry, förstår att det låter lite knäppt men hoppas ni förstår vad jag menar) eller har en partner som kan styra över sin egen tid, så finns det en grej till som jag definitivt tror har hjälp mig att behålla energi. Och det är nåt som alla kan göra. Det handlar om uppdelningen på natten. Vi gjorde nämligen som så att jag har tagit nätterna (iom att jag ammade först blev det ju lättast för mig att mata + att Niklas skulle upp och jobba), MEN - när klockan slog 07 så var bebisansvaret Niklas. Så har det varit från dag ett, och så är det fortfarande. Kl 07 är en gnällig/superpigg/hungrig bebis inte mitt problem, det är pappas. Och just att jag vetat att "när klockan är 07 så får jag sova vad som än händer" har varit så himla skönt. Vakningar och matningar efter det klockslaget har Niklas tagit. Vi har då gett ersättning,men man kan ju självklart pumpa ur också och ge bröstmjölk. Eftersom vi har lite senare tider än många andra så är förmodligen 07 lite för sent för de flesta. Men kör på 05 då. Då tar pappa snällt över, och mamma får sova i två timmar till (eller nåt). För efter 07 fick jag sova till 09, och de timmarna gjorde att jag inte blev ett vrak trots att jag kanske vaknat och matat Piggly fyra gånger innan dess. Så det är verkligen ett tips - kom överens om en tid då dags för din partner att ta över rattandet när det vaknas. För just att man vet om det där magiska klockslaget gör att man står ut när man matar en hungrig bebis för fjärde gången klockan 05.13. "Om knappt två timmar kan jag totalt slappna av och sooooovaa". För mig betydde (och betyder - vi gör såhär fortfarande) det väldigt mycket för mitt välbefinnande. Okej, det här kanske blev världshistoriens längsta blogginlägg. Hoppas ni orkat läsa, hoppas ni tyckte det var intressant, och Sara (som skrev kommentaren) hoppas detta ger en bättre bild av varför jag är en rätt nöjd bebismamma. Många många kramar till dig, och till alla andra fina mamas därute som rattar små bebbar - oavsett om ni är urlakade tröttisar eller käcka energiknippen! ♥
