Nu så. Nu tänkte jag sätta mig ner och skriva av mig en smula. Som vanligt bidrar ni med en massa klokheter i kommentarsfältet, ni är SÅ bra på att ge oss och mig både stöd och tröst och tips, utan några som helst pekpinnar. Tack för det. 🙏🏻 Jag och vi har landat i några olika saker, tänkte lufta dem med er. Nummer ett: Acceptans. Något som så många av er lyft så länge; vikten av att ACCEPTERA situationen. Att livet ser ut såhär nu, och ingenting blir bättre av att längta tillbaka till hur det var förr - eller drömma framåt om hur det kanske kan bli. Livet är NU, och NU ser det ut såhär. På ett praktiskt plan innebär det att jag måste sluta upp med att sätta mitt eget liv på paus. Jag måste få leva, inte bara ratta. Inte vara bitter över att min partner inte kan ta barnen så att jag kan träffa en kompis, utan träffa en kompis - men BE OM HJÄLP. I morgon kl 18.00 kommer jag därför sitta och sleva i mig pasta tillsammans med en bästis. Sen ska vi träffa ytterligare en bästis och gå på humorshow på Cirkus. Min pappa och hans fru rattar kidsen. De har aldrig lagt Tintan, men DET FÅR GÅ BRA. Herregud, de har ju haft kids själva. Nummer två: jag måste jobba mindre. Som det varit de senaste veckorna jobbar jag konstant från det att jag lämnat på föris till det att jag hämtar. Lunchpaus är det inte tal om. En banan framför datorn brukar det bli. Inte okej. Jag har såklart känt en ekonomisk stress över att vi har räkningar att betala, en renovering att bekosta och dessutom ett annat företag som fortfarande är i en startfas och därmed äter mer pengar än det ger. Men snart är renoveringsfakturorna avklarade, då kan jag slappna av lite. Luta mig mot den trygghet i att jag faktiskt känner: det kommer fler jobb. Det är inte så att jag hugger på alla erbjudanden som kommer i min väg pga pengapanik, tvärtom - jag tackar ner till vääääldigt många uppdrag. Gör bara sånt jag känner att jag kan göra bra, och sånt jag tycker ÄR bra. Och som betalar bra. Annars är det inte värt det, för någon. Men. Kanske är det dags att skära ner på även DE jobben, åtminstone under en tid - för att skapa lite lufthål för min del? Fram till jul ser kalendern bra ut. LAGOM med jobb. Lufthål insprängda, och "gå åt helvete"-tid inbokad. För på den punkten har jag missat de senaste veckorna - jag har planerat minutiöst så att jag hinner med allt med en marginal, men sen går ju alltid nåt åt helvete. Man får vabba, det kommer ett gäng mail som måste besvaras som äter upp en halv dag, föris måste stänga på grund av strömavbrott (hände i veckan 😬) osv. Under 2020 ska jag planera minutiöst, med marginal - OCH boka in"gå åt helvete"-tid. För den x-faktorn har fuckat upp min planering på sistone, och därför har jag varit stressad. Nummer tre: Vi ska inte sträva efter att få tillbaka vårt gamla liv, vi måste inse att det kommer se annorlunda ut framöver. Oavsett om Niklas om två år mår tippetopp, så kommer vi inte kunna leva som tidigare. Det var ju uppenbarligen inte hållbart. Och även om vi nu fått hjälp iom Mirtazapinet som vi inte haft innan, så kommer det i alla fall bli ett annat typ av liv som vi får leva. I detta med att vi inte ska sträva efter vårt gamla liv vill jag också länka in i det jag tidigare nämnde om att livet är NU. För oavsett hur vårt liv kommer se ut om två år, så ser det ut såhär just precis NU. Så vi får göra det bästa av det. Jag måste se mig som ensamstående (vilket jag verkligen försöker göra, men det ÄR svårare med en partner i närheten än de gånger jag varit själv med kidsen under längre perioder), och agera och planera därefter. Jag och Niklas har pratat om det här, och han hajar verkligen grejen. Att det på många sätt är svårare att axla hela ansvaret när det ändå finns en partner i närheten hela tiden. Men vi får göra så gott vi kan. Vi har samma game plan, vilket är det viktigaste. Vi är 100% överens om upplägget (Niklas vilar, hans insatser är en bonus), och konsekvenserna vi riskerar om vi går ifrån det. Att även om han HAR energi, så är det bara dumt att "utnyttja" det. HUR sugen han eller jag än är på att han ska bidra mer. Svårast är det såklart för honom själv, det enda han vill när han känner en liten puff av bra mående är ju att hoppa in och GE. Skuldbördan är tung, det dåliga samvetet konstant. Plus att han som person är väldigt omhändertagande. Att gå emot allt sånt är SVÅRT, men det är ju en insats vi gör nu för att ha en chans långsiktigt. Och blir det irriterade känslor kring den skeva balansen då och då, så FÅR DET VÄL BLI DET. Vi är bara mänskor. Och Niklas då? Besöket hos KBT-terapeuten gick bra, men tyvärr kom baksmällan efteråt. Niklas var däckad i flera dagar, just intensiva samtal är det han har absolut svårast med. Han är fortfarande för illa tilltygad för att klara av sånt, det äter upp alldeles för mycket energi. I dag var han hos sin läkare som sjukskrev honom till januari. Sjukpengen går ut nu i november, så nu väntar förmodligen en till fajt med Försäkringskassan. Pust. Eller inte, det kanske går vägen utan krig denna gång. Vem vet. I januari har Niklas en remiss till en annan stressmottagning, och planen nu är att vila så mycket (ingen mer terapi etc) att han mår så pass bra att han klarar av att börja deras program nästa år. Avslutar detta inlägg med att visa de fina kopparna som jag haffade! Blev tio istället för sex, kunde inte välja. 🤪 SÅ mycket vardagsglädje att få dricka kaffe ur dessa alltså. 🙏🏻 Och SÅ skönt att få fokusera på att leta vackra koppar när livet bökar å stökar. ❣️
