Är ni beredda? För nu kommer jag bjuda på:1) Pinsamma gråtbilder.2) En sabla massa böl.Funderade på om det var FÖR LÖKIGT att ta selfies i ett olyckligt tillstånd, men kände sen att VAFAN - kan väl vara bra att få se sånt också? Jag är ju snygg å glad på 99,9% av de bilder jag lägger upp, och ibland är det BRA att faktiskt få SE någon när hen mår piss. Annars kan det bli svårt att haja tänker jag, hur bra man än är på att beskriva det befintliga pisset.HURSOM blir det nu ett inlägg där jag bölar av mig - illustrerat av lökiga - men kanske nyttiga - "nu tar hon selfies på sig själv när hon gråter"-bilder. VASSGO. 👹 Jag är SLITEN. Jag berättar ju inte allt i bloggen, men den senaste tiden har varit extra tuff på många sätt. Niklas åkte på Corona för ett gäng veckor sen. Alla här hemma blev med största sannolikhet smittade, men jag å ungarna märkte det knappt - Niklas däremot blev jättesjuk (SÅ tacksam för att han var dubbelvaccinerad, vem vet hur illa det hade blivit annars?).I efterhand har vi förstått att Iggy blev smittad på skolan (där det var ett stort utbrott - de stängde ju sen ner hela hans årskurs en dryg vecka), drog hem det och smittade oss. Jag och ungarna hann bli friska (vi hann ju i princip aldrig bli sjuka, kände oss bara en smula hängiga i en dag - fattade verkligen inte att det kunde vara Coviden) innan Niklas blev sjuk. Så när jag och Iggy tog våra Coronatest hade viruset redan försvunnit från oss, Niklas däremot hade bekräftad Covid på sitt test.Glad att jag också är dubbelvaccinerad, jag kände som sagt knappt av sjukdomen. Men det måste varit samma vi hade allihop då Niklas ju inte träffar någon annan än oss. Hursomhelst så blev Niklas helt utslagen och mådde piss. Hemskt såklart. Han är fortfarande risigare än vanligt. Och det innebar/innebär ju också att ännu mer grejer hamnade/hamnar på mig, samtidigt som de saker jag hade planerat in (såna som jag försöker få in med jämna mellanrum för att fylla på mig med energi) givetvis fick ställas in. Tråkigt och sorgligt och frustrerande all around.Utöver detta tillkommer att jag har en del bök och stök med min egen kropp som pågått ett bra tag. Det stökar dels tills det fysiskt, men även psykiskt då jag jagar upp mig och tänker katastroftankar. Var hos läkaren i dag och fick ett bra besked (en katastroftanke att stryka, alltid nåt), men blev ändå väldigt känslosam. Grät och hade mig på hennes kontor. Har liksom noll extralager just nu, blir ynklig väldigt snabbt.Sen är det jul. Eller, rättare sagt - det ska GÖRAS jul. Det ska pyntas, skapas julstämning, kirras klappar och ordnas samkväm.Och så har vi det stundande jullovet. Som jag just nu mest har panik inför. Jag är SÅ TRÖTT på att vara den som alltid alltid alltiiiid måste fylla alla helger, lov och andra ledigheter med innehåll. Det TAR PÅ KRAFTERNA. Min hjärna är också trött och söndrig, jag är inte "normal" med en "normal" mänskas energi. Att tänka ut saker, planera, schemalägga, boka, höra av sig till andra för att samordna är...jobbigt. För ALLA såklart. Kanske extra för oss (så många vi är!) med trasiga utmattade hjärnor.Sen är det läsläxor, godnattsagor, av- och påklädningar, hämtningar och lämningar. Jobb också! Ja - ni VET. Och just i dag är jag bara SÅ JÄVLA TRÖTT på alltihop.Egentligen är jag inte ute efter att ni ska komma med några lösningar (helst inte tror jag 🙏🏻), jag vill mest böla. Sådär som man liksom...vill ibland. Jag VET att det kommer kännas bättre redan i morgon (kanske redan i kväll), och jag har bestämt mig för att tagga ner på en massa sätt:1) Jag skiter i att försöka få upp de adventsstjärnor som krånglar, det får räcka med en. Tänker att vi tar upp granen på lördag, den är i alla fall det som ger mest julstämning. En av er skrev så klokt att hon medvetet kör en "50%-ig jul" för att inte ge sina egna ungar prestationsångest över att i vuxen ålder sen behöva återskapa barndomens perfekta jular - det tyckte jag var underbart. 😂 Tar det till mig. 💪🏻2) Chilla med Det Dåliga Samvetet. Jag vill så mycket hela tiden, men räcker inte till. Det gör ju ingen. Har dåligt samvete för alltifrån fina bud jag fått hem (men inte bett om) och inte puffat för (töntigt lyxproblem jag vet, men känslan är ändå där) till att jag FORTFARANDE INTE lyckats sammanställa listan över behandlingar som hjälpt ME-sjuka (inte töntigt alls men en smula överväldigande så jag vet knappt var jag ska börja).Har SÅKLART också STÄNDIGT dåligt samvete över att jag aldrig orkar spela sällskapsspel med ungarna och att det blir mycket teve- och tevespel här hemma då både jag och Niklas är så trötta hela tiden. VET att ingen förälder kan göra allt, och att jag gör EN MASSA BRA HELA TIDEN och att mina ungar känner att de är oändligt älskade (det är jag trygg i), men det svåra med föräldraskapet tycker jag är att man ju ALLTID känner att man kan göra mer.3) Julklappar schmulklappar. Har haffat två saker till Tintan och en till Iggy som jag klickat hem från nätet. Kommer ABSOLUT inte gå och julhandla, det var ju rena skräcken att vara i stan förra helgen. Håller mig långt borta från det. Tänker att ungarna får tre grejer var, plus en liten sak i julstrumpan. Till övriga i familjen (vi ska ha en minijul här hemma hos oss nu på söndag) får det bli presentkort eller sånt jag redan har hemma som får vandra vidare. Ingen klappjakt. Och bara klappar till barnen, inga vuxna.4) Jag måste börja meditera igen. Det hjälpte mig nåt oerhört i våras när jag var galet sliten. Tvättade min hjärna.5) Jag måste göra mindre. Ännu mindre. Tycker att jag tar bort och tar bort, men trots det har jag ofta andan i halsen. Allt tar mycket längre tid för mig numera. Det VET jag, och tycker mig planera utefter det. Tycker mig prioritera och prioritera bort. Planerar in tid för sånt som kommer in från vänster (idag vabbar jag t ex ). Men det blir fortfarande för mycket.6) Jag kommer boka barnvakt några dagar på jullovet. Jonna är i stan som tur är, så jag ska kolla med henne vad som funkar. Sen ska jag ta med ungarna på en Finlandskryssning tänker jag. Vet att vissa tycker att jag "gör så mycket" med barnen, men mardrömmen (för mig) är att ha noll planer. Jag dör tristess- och frustrationsdöden om jag måste hänga i kalla parker tre veckor i sträck. Att hänga hemma (inne) är uteslutet, det blir bara bråk och tjafs. Alternativt 100% skärm.Jag vill INTE ta dagen som den kommer, jag är tyvärr för trött och o-kreativ för att orka hitta på något i stunden. Jag MÅSTE ha planer. Då slipper jag pressen om VAD VI SKA GÖRA, alla har trevligt och är glada (inget bråk å tjafs) och vi skapar minnen. Finlandsfärja känns enkelt och barnvänligt. Har eventuellt fått med mig en kompis och hennes kids på detta också, i så fall är det ju en dröm.Ska sluta rapa upp grejer nu. Jag har koll på läget och vet hur jag ska hantera detta. Som någon annan av er så klokt skrev för ett tag sen: Det handlar inte om att sänka ambitionen, utan att anpassa ambitionen till förutsättningarna. Vad bra ni är. ❣️Tack för att jag ni läst mitt böl. Och för att ni pallat med mina pinsamma gråtselfies. Det känns faktiskt redan lite bättre. 🧡
