Mars 2014. Iggy är en månad gammal, och jag och Niklas slinker runt med honom vid Årstaviken på promenix. ❤️ Allt smakar bättre utomhus - till och med ersättning! 🤪 I förrförra lyan, Iggy är några månader gammal. 👆🏻 Vadan dessa bilder? Undrar ni kanske nu. Jo, i dag fick jag ett brev som fick mig att reflektera över TIDEN. Hur fort den går. ❣️ En sån pyttig leopard. Med de lenaste av fossingar. 😭😍 Vad var det för brev då? Undrar ni vidare. Det var från Stockholms Stad - i dag fick vi reda på vilken skola Iggy kommit in på. Han kom in på den skola vi önskat som nummer ett, vilket var toppenskönt. Den ligger ett stenkast (bokstavligen) från vindslyan (jag kan se skolgården om jag sticker ut huvudet genom fönstret), inga stora vägar att korsa när man ska gå dit, och vänner och familj som går och gått i samma skola. Känns jättefint. ❤️ Men så slog det mig: Jag har ett skolbarn. Ett SKOLBARN! 🤭 SuperdupermegaJÄTTEklyschigt, jag veeeeet - men VAR TAR TIDEN VÄGEN?! Precis som Tintan har Iggy alltid varit ett fan av att ha sin snutte på huvudet. 😂 Kände att jag ville skriva av mig om detta nununu - medan känslan fanns kvar i kroppen. Googlade "Vanja Wikström Iggy" för att hitta bilder till inlägget och fastnade. LÄNGE. Kunde inte sluta titta. Blev både glad (så mycket fina bilder, så mycket fina stunder, SÅ KUL att ha så mycket dokumenterat!) och lite ledsen. För även om jag då och då (okej, rätt ofta 👹) tycker att småbarnslivet är K Ä M P I G T, blev det så himla, himla tydligt när jag såg alla bilder - att det tar slut. Och det är inte helt lätt att handskas med, tycker jag. Med Iggy kom den stora vändpunkten (när ALLT blev så mycket lättare, och sen dess måste jag faktiskt säga att Iggy varit 99,9% LOVELINESS att ha omkring sig, och 0,1% bök ❤️) när han fyllde tre. Inte för att han var särskilt "jobbig" (känsligt ämne detta, svårt att uttrycka sig "rätt" men hoppas att ni läser detta med kärleksfulla ögon 🙏🏻), mer att det var omständigheterna som var svåra. Han började inte sova förrän han fyllde tre (innan dess var det konstanta uppvak varje natt), Niklas mådde sämre och sämre pga ekvationen insomni/småbarn/livet i övrigt med allt det innebär och jag fick ratta mer och mer. Som alla, så hade vi våra krig att utkämpa. Men när Iggy fyllde tre och började sova var det SKÖRDETID, big time. SkördeFEST, kanske jag ska säga. Ljuvlig unge, ljuvligt liv. Ljuvligt liv med ljuvlig unge. ❣️ När vi festat loss på vår goda goda unge ett tag och landat i lyxen att livet nu återigen var rätt enkelt (med en rackarns fin bonus att vi hade en god unge med på färden 😍), så började vi kunna tänka tanken att försöka ge oss på en till. Nåt år senare begåvades vi med Tintan. 💞 Och så gav vi oss in i det där igen; begränsningarna, uppvaken...böket. Som jag då och då (igen: okejrå rätt ofta 👹) upplever som K Ä M P I G T. Inga barn är ju desamma, och ingenting säger att även Tintan ska bli en plättlätt liten rackare samma år hon fyller tre - men jag känner ändå redan att lättnaden har landat. Precis som med Iggy så har jag (hittills) upplevt året mellan 1 och 2 som rätt jobbigt. På många sätt är det inte min favorittid vad gäller barn, på många sätt är det helt jävla magiskt. Att återigen få uppleva ett litet, litet barn som lär sig gå, som lär sig prata och som utvecklar sin personlighet är en LYX. Goset, bärandet, sovstunderna, skratten, en liten nakenfis som rusar runt hemma och tokgarvar åt något som ingen annan förstår, blöjrumpan, alla knasiga infall. Magi. ✨ Samtidigt som den absoluta tröttman som genomsyrar en på grund av alla uppvak, det konstanta rattandet, lekandet, blöjbytandet, fixandet å trixandet suger musten (den lilla som finns kvar 🤪) ur en FULLKOMLIGT. Försvårar njutandet (även om jag är mycket bättre på det nu med Tintan eftersom jag insett att detta är en begränsad tid). Så är det för mig i alla fall. Yin och Yang. Ibland frågar ni som läser bloggen om jag tycker att det "var värt det" - kärleken till och från två barn kontra hur kämpigt vi haft det periodvis? Självklart är svaret ett rungande JA! ❣️ Genom att berätta om det som jag/vi upplevt varit svårt vill jag såklart inte skrämma någon - däremot tycker jag att det är viktigt att visa alla sidor av det föräldraskap vi upplever. Men kom ihåg att det här är bara vår story, vår familj - utifrån just våra förutsättningar. Det finns lika många uppfattningar om småbarnslivet som det finns familjer med småbarn. ❤️ Jag vill också påminna om att anledningen till varför Niklas är utbränd inte är att vi har barn - det är att han lider av insomni. Som är svårkombinerat med det mesta: som ex jobb, umgänge etc - inklusive småbarn. Småbarnsåren är nog tuffa för de flesta, men tänker att för de som blir utbrända under den tiden så handlar det förmodligen mer om de yttre omständigheterna, den yttre pressen på allt som "måste" få plats i livspusslet, snarare än kidsen. Jobb, socialt umgänge, bostadskarriär - vilka bitarna är ser olika ut för alla, men tror att väldigt många i dag försöker få in fler bitar än vad pusslet är gjort för. Och små barn ÄR krävande - finns det för lite energi, så blir det väldigt, väldigt kämpigt. Tänker att lösningen för de flesta nog är att skala ner. Det har vi gjort, och ekvationen går ständigt ut på att se vad som funkar energimässigt att ha med i det där livspusslet - och vad som får stryka på foten. Kidsen är ju liksom en permanent fixture så att säga 😂, så det är saker runtomkring som får ryka. Dra ner på jobb, på socialt umgänge, på resor. Tills det som är kvar liksom...får plats. Självklart är pusselbitarna olika för alla, och energinivån också. Familjelivet är individuellt eftersom individerna som befolkar det aldrig är desamma i någon familj. Så det gäller att hitta det som funkar för just oss. För just er. Något jag och Niklas jobbar på konstant. För någon kanske livet kan fortsätta rätt mycket som vanligt även under småbarnsåren, för någon annan kanske det får bli 90% fokus på familjen under just den här tiden, så får resten liksom falla på plats igen lite senare. För småbarnsåren är ju inte för alltid. Och det var egentligen det jag ville säga med det här (låååånga 😂) inlägget, och det jag har tänkt så mycket på i dag, när jag fick Iggys skolbesked. Att småbarnsåren inte varar för alltid, på gott - och på ont. För hur trött jag än är vissa dagar, hur PÅ BRISTNINGSGRÄNSEN jag än är - så hajar jag till tusen procent varför i princip alla äldre svarar "När barnen var små" på frågan "Vilken tid i livet upplever du som finast?". De fyller livet med skratt, med bus och med oändlig kärlek och lycka. Jag förstår att hålet efter utflyttade barn längre fram i tiden måste vara enormt svårt att fylla. ❤️ Den här goda lilla ungen är nu sex bast. I höst börjar han skolan. Han är så fantastiskt fin som person på alla sätt. Empatisk, omtänksam, rolig som attan och har funderingar som ingen annan. Han gör mig lycklig varje dag, och att få krama honom godnatt varje kväll är som att äta en hel container med lyckopiller. Att det var lite bökigt å stökigt där något år eller två 🤪 är glömt sen länge (bokstavligen, minns inte ens de där sömnlösa nätterna 🙊), och skördefesten fortsätter. Jag inser såklart att vi kommer uppleva bumps in the road även framöver, men att ha en ständigt pågående skördefest på hemmaplan är bara så jävla fint. Där kan vi snacka vardagsglädje! ✨ Så. Även om jag vissa stunder suckar och stönar över MECKET med att återigen ha småkids (nu pratar jag om Tintan då), blev jag fint påmind i dag om att (även om det också är en superdupermegaJÄTTEklyscha) den här tiden faktiskt går så fort. Vilket är skönt på så vis att jag känner att vi är rätt nära att börja den där skördefesten med Tintan också. (Missförstå mig rätt här nu, hon är sjukt mysig att ha å göra med, men vi är fortfarande i yin/yang-perioden när det sjukt mysiga balanseras upp av det sjukt jobbiga. 👹) Och jag vet jag vet jag veeeeet - Tintan är inte Iggy, allt kan hända etc osv med mera - men jag känner redan att saker och ting blir lättare och lättare. Nu GÅR det att resonera med henne, det GICK inte för ett halvår sen. Bara det. 🙌🏻 I sommar hoppas jag att vi kan få henne blöjfri, och att slippa byta blöjor kommer göra underverk för min rygg. Bara det. Också! 👌🏻 Dessutom leker de mer och mer med varandra (i går berättade Iggy saga för Tintan 😭😍) vilket också gör saker och ting lättare. Så - summan av inläggskardemumman: så fint att få påminnas om att tiden går fort och att därför uppskatta det jag har i nuet, så fint att få påminnas om hur innerligt god Iggy var som lill-liten, så fint att få påminnas om att den jobbiga tiden ändå är rätt kort i det stora hela, så fint att få påminnas om att den jobbiga tiden med Iggy nu knappt koms ihåg, så fint att få påminnas om att mycket av det vi i dag upplever som jobbigt med Tintan relativt snart kommer upphöra, så fint att få påminnas om att med det jobbiga som upphör upphör också den där lill-litentiden - så passa på att SOV middag med henne, klappa på lilla blöjrumpan, njut av att se hur orimligt söt hon är med napp och vällingflaska i mun, så fint att påminnas om skördefesten, så fint att påminnas om hur ljuvligt det är att se sitt lilla barn bli större och utveckla sin personlighet, så fint att få påminnas om hela den här karusellen av känslor, upplevelser och kärlek det innebär att ha ynnesten att få ha barn. ❤️
