Jag är (precis som resten av Sverige) extremt illa berörd av det som hänt de två barnen i Hässelby (där jag för övrigt själv är uppväxt). Har svårt att tänka på annat. Jag vill inte ens återge händelsen här då jag knappt klarar av att tänka på det. Ni som inte vet vad jag pratar om får knappa in er på nyheterna. 💔Tanken på, att samtidigt som mina barn var trygga här hemma hos föräldrar som älskar dem över allt annat, blev två andra små fina barn överfallna på det värsta av sätt - av sin egen pappa - får mig att gå sönder.Det är inte min avsikt att skamma någon här. Men jag känner att jag måste skriva något. Göra något. I pressen beskrivs hur grannar upplevt familjen som ”stökig” och att det länge hörts märkliga ljud från lägenheten. ”Men man kan ju inte bara knacka på” säger en av dem. Jag säger inte att detta vidriga inte hade hänt om någon knackat på dörren, men vill rent generellt slå ett slag för att våga bry sig. Våga fråga. Våga knacka på.Gå in på @huskurage för enkla tips och bra verktyg som visar hur vi som grannar och medmänniskor kan agera om vi misstänker att någon far illa. Gå in där, läs deras inlägg, se deras informationsfilmer. Det kan rädda liv.Och våga fråga. Våga knacka på.Nu återgår jag till att gråta över de här små, fina, goda barnen. Varav ett avlidit medan det andra kämpar för sitt liv. Det är bara så jävligt. 💔
