Det är (såklart) massor som händer med en när man får barn. En sak jag hade hört talas om innan var det här med blödigheten, den skulle liksom race:a på rätt ordentligt fick jag höra. Det fnös jag lite åt. "Vaddå? Ska man bli en annan mänska och reagera helt annorlunda på vissa prylar bara för att man producerat en bebis? Löjl!" ...tänkte jag. Men nu är det bara att krypa till korset, för SHIT-O-F*CKING-BERT-O vad jag blivit blödig sen Igster damp ner. Det finns ett program som heter nåt i stil med "I´m having their baby" (på typ femman). Där följs gravida tjejer som av olika anledningar bestämt sig för att adoptera bort sina barn när de väl kommit till världen. Innan Iggy dimpt ner var det här nåt jag kunde titta på, fascineras av och tycka var...ja, underhållande antar jag (slå mig inte nu mamas, jag vet att det låter hårt). Fast forward till våren 2014. Har försökt titta på det där rackarns programmet typ sjuttioelva gånger. Och lika många gånger har det slutat med tårar. För min del alltså. Det GÅR inte att se på det. Jag DÖR en liten bit av sorg när jag försöker titta. "Nej nej NEJ, adoptera inte bort din bebis!" skriker jag inombords. Programmet följer de här tjejerna genom graviditeten, och även vid förlossningen - där de ett par timmar efter att barnet är fött ska ta det i famnen, säga farväl för alltid och lämna över det till paret som ska ta över vårdnaden. Det är tårar, det är sorg, det är separationsångest för de inblandade. Och för mig med. Jag gråter och gråter och gråter. Som ett satans vattenfall. Lever mig in utan att jag vill det och ser bara Iggy ligga där i en plastbunkebädd. Insvept i en filt med en söt mössa på sig, alldeles färsk. Världens finaste lilla bebis, byggd och buren av mig, bara för att lämnas bort till någon annan. Usch, börjar nästan böla bara jag tänker på det. Vilket vidrigt program, förstår inte att jag kunde titta på det innan. Har man fått barn kan man inte låta bli att leva sig in situationen, och då blir det outhärdligt. I alla fall för mig. Tycker såklart det är fantastiskt att möjligheten att adoptera finns, och jag förstår att de som gör det har mer än goda skäl att avsäga sig vårdnaden. Men att titta på ett program om det, det går bara inte längre. Då dyker Vanja the Vattenfall upp på momangen.
