Jag önskar att alla föräldrar som någon gång känt sig otillräckliga (100% av oss?) får läsa igenom kommentarsfältet på mitt förra inlägg - När de mörka tankarna bara staplas på varandra. För där finns nu så mycket klokt. Så mycket tänkvärt som fick mig att såväl gråta av igenkänning (Tack Goldie, jag har PRECIS den dubbla upplevelsen du beskriver 🧡) som sucka av lättnad - och känna hopp.Kan verkligen rekommendera att läsa kommentarerna i sin helhet. Tänkte skriva några utdrag ur ett par som talade extra till just mig, just nu - men insåg nu när jag läste om dem att det skulle bli för mycket. Ha ha, skulle jag alltså återge allt som ni skrev som jag mådde bra av att läsa, så skulle det här inlägget bli typ lika långt som det förra inläggets kommentarsfält. 🙊 Vilket betyder att NI ÄR FANTASTISKA PÅ ATT SKRIVA PRECIS DET MAN BEHÖVER HÖRA I EN SÅN HÄR SITUATION. Tack för det. ❤️Men i stora drag kan man väl säga att det jag framförallt tar till mig är att TAGGA NER med ambitionerna. Så länge kidsen får kärlek, trygghet, mat på bordet och rena kläder på kroppen - så är allt annat en bonus. SÅ många av er som delade med er av era egna uppväxter, där det inte på något sätt var självklart med resor eller annan konstant underhållning (men som ändå såklart - var jättefina) - men också om de minnena från barndomen som faktiskt stannat kvar. Och som stannat kvar hos era egna barn. Och då verkar de flesta rörande överens om att de stora gesterna som föräldrarna storsint erbjuder ofta trumfas av de små: när man byggde koja under matbordet och åt middagen där, eller när man hittade vildhallon på väg hem från skolan.Något annat jag ska bli bättre på är att tänka långsiktigt. Här hade ni också så mycket klokt att säga. Vilken mamma vill man vara - den som bränner ut sig för att ständigt fixa, dona och sopa vägen för sina barn, eller den som inte fixar å donar lika mycket - men som håller i längden? Det viktigaste är ju att man finns där, som flera av er skrev. Citerar Anna M som är sjukskriven för utmattning:Det är så svårt att vara snäll mot sig själv och tänka att man räcker till som man är. Jag kan ärligt säga att det vände lite för mig den dag jag bestämde mig för att tänka på mig själv som mamma i ett längre perspektiv än bara just nu. Dvs vilken mamma vill jag vara till mina kommande tonåringar eller vuxna barn? En som alltid styr upp och fixar och ligger steget före? Eller en som är lugn, trygg, ”cool”, har sina egna intressen och aktiviteter och som finns där som ett stabilt ”ankare” när barnen behöver? Jag vill vara den senare. Och om den resan börjar redan nu idag kan jag känna ett större lugn i att låta barnen göra egna saker hemma, medan jag sitter och gör något annat. Men jag är/ligger där någonstans och de kan komma till mig om de behöver.Jag behöver inte vara den som driver ALLT, utan kan ta ett (fysiskt och mentalt) steg tillbaka och låta barnen också driva lite mer och mer skapa förutsättningar utifrån deras lust och naturligtvis sätta gränser för vad som inte fungerar eller är möjligt. För det är inte en rättighet att åka på skidsemestrar eller utomlands eller åka till badhuset varje helg för barn. Alla familjer har sina förutsättningar och det är ju viktigt för barn att också få det perspektktivet. Var en mamma som ger barnen rötter och vingar, men känn dig trygg med att de kan gräva djupt själva och är starka att också flyga.Ja, ni hör ju VAD KLOKA NI ÄR. 😭🙌🏻 I går låg jag större delen av dagen på soffan. I dag också. Har inte mått illa eller haft ont i magen. Vilket säger mig att just den grejen beror på stressen. Jag behöver alltså (också) V I L A. Jag behöver tänka mer på mig själv (här hade ni också så mycket bra att berätta, hur ni gör för att prioritera ER SJÄLVA just för att hålla i längden) och sätta mig själv främst oftare. Hämta senare på föris/skola, inte känna den konstanta pressen att kidsen ska HA SÅ ROLIGT hela tiden, och hitta tillfällen där jag gör saker FÖR MIG SJÄLV. Som gör mig glad, som gör att mitt liv också innehåller sånt som kanske BARA jag mår bra av, som ger MIG energi.Det är ju inte första gången jag kommit fram till detta. Inte lätt att ändra upptrampade spår. Trixet för mig är att hitta balansen. Att lägga energin där den är viktig (kirra påsk, jul, kalas etc) men sänka ribban till vardags.Vad gäller Niklas så ska han utredas för ME och har tid i oktober för sitt första möte. Det finns fortfarande trådar att dra i och saker att prova för att se om han kan må bättre. Och även om vi kanske aldrig blir riktigt den där aktiva familjen som nog både han och jag hade tänkt - så känner vi båda enormt starkt att hoppet lever, och att vi kommer få det bra till slut. Och tills dess får vi göra det bästa av den här situationen, och leva på så gott vi kan. På ett sätt som gör att vi båda håller i längden. ❣️
