Den här måndagen bjuder på ett inlägg om ålder. Gick förbi körsbärsträden i Kungsan och tänkte att det var nästan ännu vackrare när hälften av blombladen låg på marken. Jag funderar en del på ålder just nu, och de där träden blev liksom en fin metafor för att en mer framskriden livsprocess inte behöver betyda fulare, sämre, mindre värd.Har aldrig haft åldersnoja. Alltid sett yngre ut än vad jag är vilket säkert bidragit. Har inte heller varit en ångestbenägen person (dvs innan år 2022/2023, men jag börjar få ordning på det nu ❤️🔥) så mina tankar söker sällan konflikt. Inre eller yttre. Men när jag fyllde 45 för ett år sen hände något. Jag började fundera på ålder på ett annat sätt.Tidigare har jag liksom nästan kunnat kokettera med att vara "på väg in i medelåldern" osv. Det låter ju så befängt. Men en dag vaknar man upp och inser - nu är jag där. Och att inse det har för mig inneburit att jag förstår att min tid inte är oändlig. Jag kan ibland fundera på hur många somrar jag har kvar. Vilket på ett sätt är bra. Ända sedan Niklas började må dåligt har jag varit väldigt bra på att kontinuerligt utvärdera och reflektera: Är det här det liv jag vill leva? Är det tillräckligt? Är jag nöjd? Eller behöver jag mer? Något annat? Har alltid kommit fram till att jag i grunden är väldigt tacksam för allt jag har, och att jag inte vill vara någon annanstans eller önska någon annans liv. Att inse att ens tid är begränsad och reflektera över det liv man lever är väldigt sunt.Men på ett annat sätt är det såklart extremt obehagligt. Jag börjar fundera på alla de där sakerna jag ska göra "sen". Få ordning på min franska. Bli mer social och bjuda in till fler middagar här hemma. Se fjordar och savanner. Tidigare har jag alltid känt att "Jaja, det får jag tid till senare". Men åren går. Märker det inte på mig själv (känner mig ju inte ett dugg annorlunda från när jag var 30 - bara mer vis och erfaren 😎), men på ungarna. Vips så har jag nu en tioåring. Jag tycker också det är kämpigt att mina egna föräldrar är i en ålder då så många försvinner. En väldigt nära familjevän försvann över en natt nu i våras. Fruktansvärt var det. 💔 Hon var här på kalas ena dagen, lika pigg, energisk och underbar som alltid. Dagen efter var hon borta. Som en blixt från klar himmel. Chockartat. Sånt händer ju inte (lika ofta i alla fall) med folk under 75. Vidrigt.Samtidigt som jag som sagt inte känner mig ett dugg gammal. Eller medelålders - vad det nu innebär. Ålder är ju såklart bara en siffra, och man gör klokast i att bara vara. Skita i vad det står i passets födelsedatum. Det var ganska många av er som lämnade kommentarer på Vem är du?-inlägget som skrev saker i stil med: "Jag är 40 men stadigt 28 i sinnet". En kvinna skrev till mig på dm och sa att hon nog var min en av mina äldsta läsare. 65+ "Men känner mig inte ett dugg äldre än 45". Jag skrev tillbaka att jag förstår PRECIS. Jag hade inte förstått vad hon menade för tio år sen, men nu gör jag det.Allteftersom jag själv blir äldre känner jag det där som man hört så många gånger förut. Att siffrorna visar en sak, men känslan inombords är en helt annan. Min farmor (som blev 94) sa vid ett av våra sista samtal att hon fortfarande kände sig "Som en flicka". Så jag antar att det är så för många. De flesta? Tänker oavsett att jag ska försöka att inte tänka så mycket på det. Annat än ur perspektivet att det är bra att man reflekterar över att livet är ändligt - och hur vill man då spendera det. Och med vilka?Vad har ni för tankar kring ålder? Är det något ni nojar över? Längtar ni tillbaka till någon tid i livet? Eller är ni nöjda där ni är nu? Eftersom jag nu vet att vi är så många som befinner oss i samma ålder som är härinne och läser vore det så spännande att få höra hur ni resonerar. 💛Läs också:Nu gör vi ett experiment!Klicka gärna på hjärtat så jag vet vilka inlägg ni gillar bäst. 💓
