Denna fredagsmorgon vill jag pipa in i era medvetanden och säga TACK. 🫶🏻✨ Tack så ofantligt mycket för att ni var så många som delade med er så fint på det här inlägget. Att få läsa om hur andra upplever livet med barn/utan barn och resonera kring antal barn/stressen över att de växer upp så fort/en massa mer är såväl intressant som tankeväckande som rörande som tröstande. Era kommentarer vidgade mina vyer och jag tog med mig så mycket klokheter. När det gäller saker som inte blev, så tror jag att vi alla bär på sådant och man får helt enkelt fokusera på vad som blev i stället och vad som inte hade blivit om det andra hade blivit. Alla val vi gör i livet gör ju att andra inte blir av. För min del hade ett tredje barn påverkat allt från relationerna till de andra barnen till ekonomi, jobb och boende. Jag hade älskat det barnet över allt annat, men det hade också påverkat livet på andra plan som jag kanske känt sorg eller stress över… Massa babblande här, men känner bara att det alltid finns något att sakna eller ångra. Vi kan inte påverka det alls, så bättre att bara vara i det som är nu 💖Just det där med att olika livsval ger olika resultat (att val X betyder att resultat Y inte händer - men istället får man Z) är något jag funderat mycket på genom åren. Särskilt när jag känt mig besviken över sånt som inte blev av i mitt eget liv, men som andra har fått till. Men då har jag oftast landat i att "Om jag nu hade fått till X så skulle jag inte ha Y i mitt nuvarande liv, och så vill jag ju inte ha det". Alltid lätt att se vad man inte har, svårare att uppskatta det som redan finns. Bra därför att påminna sig om alla fina saker som de livsval man gjort på vägen ändå gett en. ❤️Sörjer att det inte blev fler, hade velat ha en stor familj. Å andra sidan, gläder mig ofattbart över det som blev, som inte var någon självklarhet. Man kan känna både och. Man får känna både och. Man kan glädjas för andra och sörja för egen del, eller tvärtom. Man kan känna sig missunnsam somliga dagar och tacksam andra. Det blir vad det blir och man måste, för sin egen skull, söka en väg mot acceptans. Livet är orättvist. Samtidigt, med handen på hjärtat har nog ingen av oss det så dåligt om man jämför med hur det kunde vara? Världen står i lågor. Man kan vara viktig, en fullkomligt oumbärlig viktig vuxen förebild för någon annan, även om det inte var Plan A. Det finns många bokstäver i alfabetet. Men jag fattar. Ingenting kan jämföras med upplevelsen av att få ett eget barn. Samtidigt (återigen, två saker kan vara sanna samtidigt), jag jobbar med barn utan föräldrar. Det finns så många barn som behöver någon. Och så många som vill ha ett barn. Om inte Plan A funkar, kan man köra på Plan D eller M. Det kanske kan bli en win win för flera inblandade, i brist på uppfyllda önskningar.Älskar att det bland kommentarslämnarna fanns både föräldrar- morföräldrar- och barnperspektiv:Har inga egna barn än men är en vuxen dotter (22) och har verkligen en fin relation med min mamma!! Vi går på musikaler, åker på roadtrips, dricker drinkar i solen och har sleepover i min lägenhet, så det finns mycket fint att få ut även från sina stora barn 🫶🏼 Vill klistra in citat från alla era kommentarer, så många klokheter och intressanta perspektiv. Gå in och läs dem om någon av er missat. Det jag tycker allra bäst om är att det blev ett så fint samtal. Och just samtal är något jag upplever att världen just nu skulle behöva öva på. Aldrig förr har så många haft möjligheten att uttrycka sina tankar och känslor - och aldrig förr har vi lyssnat så lite på varandra? Ledsamt och oroande.Så tack för att ni deltog, och låt oss fortsätta prata med varandra. ❤️ Ha nu en jättefin fredag och helg, jag längtar redan till min godisskål i sängen bredvid sovande kids. ✨Läs också:Har fyllt 46 - mina tankar kring att åldrasKlicka gärna på hjärtat så jag vet vilka inlägg ni gillar bäst. 💓
