Det är drygt fyra års åldersskillnad mellan Iggy och Tintin. Ingen stor skillnad alls såklart - om man är typ 34 och 38. Men just vad gäller syskon verkar det vara mer känsligt. "Ska" man (om man kan, vill säga ❤️) skaffa barn tätt för att ungarna då "har mer glädje av varandra"? Eller kanske för att "stöka undan småbarnsåren och inte behöva börja om"?Jag kan uppleva att normen förespråkar just att skaffa barn tätt. Men vi som inte följer den då - hur funkar det att inte göra så? Har fått en del frågor genom åren kring just det här med att ha barn som är i relativt olika åldrar, tänkte därför att jag skulle ta och skriva ett inlägg om hur vi resonerat kring det här med syskon, när det är "rätt" att försöka sig på såna, och hur det har funkat att ha barn som är födda med drygt fyra års mellanrum. För mig och Niklas fanns inte alternativet att skaffa syskon tätt. Som ni vet började ju Niklas må sämre efter att vi fått Iggy 2014, och hans sjukdom tillsammans med den gigantiska omställningen att få barn blev kämpig för oss båda. De första åren efter att vi blivit föräldrar gick till stor del åt att försöka överleva. Och landa i att livet inte hade blivit riktigt som vi hade hoppats. Men när Iggy var tre år kände jag att om vi ska hinna få till ett syskon så är det liksom nu det måste börja jobbas på. Jag var då 39, och hade nog egentligen gärna väntat ytterligare ett par år med att försöka alstra fler barn. Men den biologiska klockan tillåter ju inte självbestämmande på den fronten, så stressen över min ålder fick mig att ta snacket med Niklas. Vi hade inte diskuterat fler barn alls fram tills dess, men han höll med om att även om vi var slitna och nog gärna egentligen skulle velat vänta så var det dags att börja försöka. Jag gick till gynkan för att kolla upp äggstockar och äggblåsor, och sen lyckades vi med att producera en till god liten unge. I april 2018 begåvades familjen med Tintin. ❤️ Hur har det då varit att få/ha barn med dryga fyra års mellanrum? Jag kan såklart bara tala från min egen erfarenhet, och eftersom vår familj haft det kämpigt tror jag kanske att just ett något större åldersglapp varit lite av en extra utmaning för just oss. Jag har ju varit själv med kidsen större delen av tiden, och eftersom det skiljt ett par år mellan dem har de i princip aldrig velat göra samma saker. 🙃 Det har gjort att jag känt att jag aldrig räckt till. Men tänker att om man är två föräldrar är det ju lättare att dela upp sig utefter vad kidsen gillar bäst = mindre bråk och stök och frustration (förhoppningsvis 😅).Förstår såklart att i princip alla föräldrar upplever att de inte räcker till, och att åldern inte är den enda avgörande faktorn till varför mina barn aldrig velat göra samma saker. Personlighet, intressen och en massa annat väger förstås också in. Ni är säkerligen många därute som har tätt födda kids - som ÄNDÅ inte vill göra samma grejer. 😂 Men om jag får generalisera en smula tror jag ändå att det är något lättare just aktivitetsmässigt med barn som är födda mer nära i ålder. Båda kan uppskatta att gå till parken - även om de kanske vill göra olika saker där. Men de kan vistas på samma plats utan att den ena dööööör av tristess. Tänker jag, men kan såklart ha fel? En positiv sak med att Iggy var äldre när Tintin kom var att det verkligen gick att resonera och prata med honom om att det skulle komma ett syskon. På ett sätt kanske det gjorde chocken av att inte längre vara ensambarn mindre. Å andra sidan kanske det är lättare att få syskon i yngre ålder, eftersom man inte hunnit leva så länge i sin familj? Iggys roll som ensambarn var ju ändå rätt cementerad när Tintin slank in. Han kommer fortfarande verkligen ihåg hur det var att vara själv med mig och Niklas, det tror jag inte ett barn som är två år när syskonet kommer gör på samma sätt. Något annat som vi upplevde som bra med större åldersskillnad var att eftersom ungarnas behov var relativt olika blev det mindre svartsjuka. De behövde inte riktigt samma saker av mig och Niklas, och det var nog bra. Och just det där att kunna resonera när svartsjukan väl dök upp var förstås toppen. Myten om att barn i olika åldrar inte "har glädje av varandra" kan vi nog avliva. Är min erfarenhet i alla fall. Trots att vi har två barn med fyra års skillnad, som dessutom är av olika kön, har de kunnat leka rätt bra ihop. Inte de första två, tre åren kanske (men då är ju de flesta barn rätt dåliga på att leka ihop oavsett 😂) - men efter det har det absolut funkat. Visst är det mycket bråk och ret också, men när vi till exempel är på Gotland och de bara har varandra - då gör de rätt mycket grejer ihop och har verkligen kul. 💞 Nu är Tintin 6, och Iggy 10 (TIDEN!!! 🙊💨). När de blir äldre kommer de här ynka fyra åren givetvis inte att spela någon som helst roll för deras relation. Det är annat som kommer avgöra huruvida den kommer vara bra eller mindre bra. Jag har själv syskon som är två år yngre, sex år äldre och 14 år yngre - och jag har en toppenrelation med dem alla tre. I vuxen ålder. Om jag får generalisera litegrann igen tror jag nog kanske det är enklare att bli bästisbästis med sitt syskon som barn om åldersglappet är mindre (?), men oavsett det så finns ju möjligheten att bli bästisbästis till hundra procent kvar när båda är vuxna. Jag tänker att de flesta av oss hursomhelst inte har möjlighet att bestämma exakt när (eller ens om) vi ska kunna få barn, så syskon blir liksom till när de blir. Och hur det än blir så blir det som det ska. ❤️ De eventuella fördelar som det innebär att få barn tätt jämnas nog ut av nackdelarna. Och vice versa vad gäller att få barn med större ålderskillnad. Så oavsett hur det blir är det nog ganska jämnt tror jag. Så min känsla är att om det nu finns någon slags stress kring att "skaffa syskon tätt" (den upplevde i alla fall jag) gör man nog bäst i att släppa den. Inget sätt är "bättre", alla familjer är olika och hanterar saker på olika sätt. Därmed passar också olika upplägg olika familjer olika bra (rekord i användning av ordet "olika"? 😂). Vore intressant att få veta hur ni tänker kring det här? Hur har det varit - ni som fått barn tätt. Bra kontra sämre saker med det? Och likaså ni som fått barn med större mellanrum - vad har ni upplevt bra kontra mindre bra. Är det någon av er som önskar att ni gjort annorlunda?Läs också:Sorgen över ett tredje barn som aldrig blevKlicka gärna på hjärtat så jag vet vilka inlägg ni gillar bäst. 💓
