För någon vecka sen skrev jag ett inlägg om att jag funderar en hel del kring att jag upplever att min bästa tid är Nu. Jättefint att känna så såklart, men hur blir det Sen då? Om det bästa är Nu - blir det då sämre Sen? Min förhoppning är ju att det här ska vara en återkommande känsla; att jag ska vara tillräckligt bra på att hitta det som är fint i min vardag att för att alltsomoftast ha en känsla av att min bästa tid är Nu. Flera av er tänkte likadant, som Karin:Jag tänker att en aldrig kan väga in framtiden i sin "utvärdering" av livet, eftersom att vi ju inte vet något om den. Därför går det fint att säga "min bästa tid är nu". Det kan det ju vara - såhär långt. Men det kan fortfarande bli lika bra, eller bättre i framtiden ❤️ Tänk om man vid livets slut har fått vandra genom livet tänkandes "min bästa tid är nu" gång på gång på gång 🙏🥹❤️ Så hoppas vi att det blir. 🫶🏻 Men jag fick också denna kommentar från signaturen Agnes som jag tänkte att vi kunde ta upp och prata lite kring:Jag sörjer barnperioden, att mina barn blivit så stora - 8 och 10 år. Var är de små? Snart kommer de flytta hemifrån och jag är inte klar med småbarnslivet, läsa sagor, åka till lekplatser och se barnen utvecklas till egna individer. De kan läsa, skriva och räkna nu - ja tom bygga hemsidor. Sorg över att det aldrig blev en trea som det var tänkt ett par gånger. Livet ville annorlunda och jag kan inte acceptera det. Jobba heltid måste man göra. Hemskt. Hemskt. alla jag känner vill bara ha två barn och är så glada barnen är stora och klara sig själva mer. Vad är det för fel på mig!?Jag kan också känna en viss stress över att ungarna växer upp så snabbt. Vet att dagarna då jag får läsa saga, hålla hand, sova i samma säng och krama och pussa dem konstant är räknade. Försöker ta vara på tiden så gott det går. Försöker också intala mig att med större barn kommer andra njutningar. Som man kan uppskatta lika mycket, även fast de är annorlunda. Relaterar också till det där om att vilja ha flera barn, som inte blev. Hade vi varit en familj där alla mådde någorlunda bra hade jag gärna försökt mig på en trea. Jag - som egentligen aldrig varit sugen på barn och inte heller blev det förrän jag började närma mig 35 - blev knockad av det fina i att kunna producera små fantastiska mänskor. Som dessutom blir helt olika - trots samma föräldrar, gener och uppväxtmiljö. Så fascinerande.Men i det liv vi har levt hade ett till barn inte blivit bra. Jag hade inte orkat, vi hade inte orkat. Vi har nätt och jämnt klarat oss genom de senaste tio åren. Ett liv till att ta hand om hade med 100% säkerhet blivit det som knuffat oss över kanten. Så för oss blev det absolut bäst med två, och jag är tacksammare än tacksammast att jag fick just de två godingar jag fick. ❤️Men jag förstår verkligen kommentarslämnaren ovan. Får också en känsla av att du som lämnade kommentaren inte trivs hundra procent med ditt jobb (?). Alternativt känner att jobbet inte inte bör ta så stor tid och fokus från resten av livet som det ofta gör i vårt samhälle. Och om "resten av livet"-delen då inte känns fullständig (t ex i form av önskan om ett till barn som inte besannats) är det klart att det känns extra sorgligt. Tänker att man inte alltid vill ha lösningar, men att igenkänning ofta hjälper. Att få slippa känna sig ensam i det man upplever. Kan inte ni andra som läser bloggen dela med er om era tankar kring det här? Har ni fått "alla" barn ni velat ha? Om inte - hur hanterar ni det? Och om ni fick era önskade kids - blev det som ni tänkte er? Och hur ser ni på det här med att barnen blir äldre och klarar sig själva mer? Är det ångestfyllt, bleknar känslan av sammanhang? Eller upplever ni mera frihet? Kanske en kombination?Berätta gärna! Både för min skull, kommentarslämnarens skull och andra läsares skull. Så otroligt intressant att få höra hur fler resonerar kring detta. ❤️Läs också:Hatar den tickande biologiska klockan - och ska vi försöka skaffa ett syskon till Iggy (inlägg från 2017)Klicka gärna på hjärtat så jag vet vilka inlägg ni gillar bäst. 💓
