Ledsen att dra igång den här veckan med en virtuell bajsmacka, men jag hade en sån SKITHELG. Så här kommer lite böl. 💩 Redan förra veckan började jag känna hur min ork liksom började ta slut. Och jag tog det därför sjukt lugnt och var så snäll som jag kunde mot mig själv i den mån det gick. Men månader av avbruten sömn (Tintan har ju bökat en del nattetid det senaste halvåret) var nog det som tog ut sin rätt, för i onsdags var jag helt förstörd. Hade yrsel, och den där vidriga kolsyrekänslan (som jag vet beror på att jag är fullkomligt S L U T) kom tillbaks i hela kroppen. Natten till torsdagen fick jag sova EN HEL NATT (!!!) och vaknade därför som en ny mänska den dagen. Sömn betyder verkligen SÅ mycket, det vet ju vi om några. 🤪 Men natten därpå var det tillbaka till det avbrutna sovandet och det nattliga meckandet, och sen har jag egentligen bara blivit sämre och sämre. I lördags låg jag därför ner hela dagen, jag var helt färdig - och konstant yr. Som tur i oturen mådde Niklas okej och kunde ratta kidsen. 🙏🏻 Ibland ställer sig verkligen stjärnorna rätt. Så jag kunde fokusera på att vila. I söndags var han däremot nere i skiten tyvärr, och jag mådde möjligtvis något bättre än dagen innan. Så jag försökte ratta bäst jag kunde, med den lilla energi som fanns. Gunnar (grannen, SÅ tacksam för Märta & Gunnar 😭) tog ut Iggy och Åsom på pulka och fika, men jag orkade inte ta mig ut. Bara tanken på att behöva ratta omkring kids gjorde mig illamående (sorry, kanske låter hård men så kände jag ❤️). Så Tintan fick snällt stanna inne och roa sig bäst hon kunde medan jag försökte snika åt mig vila närhelst det gick. Ingen spännande helg. Och dessutom en helg som - såklart - spädde på det dåliga mammasamvetet. Att ligga utslagen på soffan och göra allt i ens makt för att UNDVIKA att behöva engagera sig i barnen ger en inte direkt guldstjärna på föräldrasjälvförtroendefronten. Men JAG VET (såklart!) att såna här dagar MÅSTE man få ha. Hellre det än att man gör för mycket, kraschar och sen inte kan vara med ALLS. Men ändå. Ibland blir man bara så TRÖTT på det här med det sabla måendet och allt det påverkar. Längtan efter att få vara NORMALA (jag vet att det inte existerar, men ni hajar vad jag menar) blir så stark. Sorgen över att inte kunna göra det man vill så stor. Men. Efter en redig SKITHELG (det enda jag önskade var att den skulle ta slut, att vara själv med två små barn när man knappt fungerar själv är h e m s k t - på alla sätt) så är det nu måndag. Och jag mår faktiskt lite bättre. 🙏🏻 Är inte lika yr, även om jag har kvar känslan av lightheadedness. Har fått sova en smula mer, och det gör stor skillnad. Så tänker att jag ska fortsätta ta det så lugnt jag kan den här veckan och försöka vända det här nu. Kom nyss hem från min långpromenad (tar en sån VARJE vardag, det får mig alltid att må bättre) och huvudet känns lättare. Sinnet likaså. Ska gå och lägga mig supertidigt i kväll. I ett sånt här läge räknas varje minut. Innan läggdags ska jag göra vårt rimliga flowpass, det är typ världens bästa sätt att varva ner och komma in i nuet. Älskar det passet. 🌟 Nåt annat jag älskar är mina kläder. Inte mina innekläder (där har jag sett likadan ut sen i november: tajts och polotröja gaaahhh 🙈), men mina ytterkläder. 👆🏻 Tror detta är det första året NÅGONSIN som jag liksom INTE FRUSIT. Min långa dunkappa är som att kliva in i ett täcke, och mina varma kängor är gos deluxe att dra på sig. Med den uniformen kan det vara nästan hur många minus som helst och fullständig stöstorm - jag är ändå varm å torr. Dessa plagg är helt klart en förutsättning för att jag ska tycka att mina långpromenader är härliga, oavsett väder. Tänk att det tog nästan 43 år innan jag insåg vikten av en REJÄL vinteruniform. 🤪💁🏼♀️ Nu hoppas jag på mer sömn i natt och en bättre vecka. Hörs snart. ❣️
