I dag sket det sig för oss. Niklas är fortfarande helt uträknad, och kommer nog så vara ett bra tag framöver. Han kommer tillbaka - det är jag 1000% säker på - men det kommer att ta tid. Några av livets tuffaste månader i kombination med sjukdom sjukdom sjukdom har kastat oss tillbaka vad gäller framsteg på ME-fronten. Vi befinner oss tyvärr på nästan samma plats som för ett år sen, och även om det känns otroligt sorgligt med tanke på alla framsteg som hade gjorts tom denna sommar - så är jag inte det minsta orolig för att vi inte kommer att komma tillbaka till det vi hade uppnått. Men det kommer ta tid att reparera det som brutits ner. Hursom. Detta innebär i alla fall att det återigen är mestadels jag och kidsen som gör grejer. Jag är väl inte heller i mitt livs bästa form direkt, men det funkar. Jag försöker sänka ribban och göra det bästa och det mesta av det vi har och det jag orkar. Är tillbaka i känslan av att vara ensamstående (känns dock inte alls lika jobbigt som tidigare eftersom jag VET att vi kommer tillbaka ❣️💪🏻) och som alla ni som rattar kids ensamma vet så dyker det upp trixiga situationer med jämna mellanrum. I dag dök det upp en sån situation. Inte särskilt jobbig egentligen, hade mest med logistik att göra. Men ställde till det ändå. Niklas var uträknad, och jag behövde åka akut till tandläkaren. Vilket gjorde att jag varken kunde hämta - eller ta Tintan till dansen som hon går på på tisdagar. Först gick luften ur mig, och allt kändes...sisådär. Funderade på hur fasen vi skulle få ihop det. Och jag förstår att för någon som är frisk så känns det förmodligen helt vansinnigt att man inte kan hämta sitt barn och gå med hen till en aktivitet - men har man denna vidriga diagnos som ME är så kan såna "enkla" grejer bli en omöjlighet. Alternativt att man tvingar personen att genomföra detta ändå - vilket kommer resultera i en enorm kostnad i form av uselt mående lång tid framöver. Det ville vi inte riskera.Så vad gjorde vi då? Jo, jag messade en föriskompis mamma och BAD OM HJÄLP. Föriskompisen går på samma dans - skulle mamman kunna tänka sig att ta med även Tintan? Har bett henne om detta (ett flertal gånger) tidigare och kände mig liksom SÅ PASS PINSAM som ÅTERIGEN bad om hjälp. Skrev sms:et, och blundade nästan av skam när jag tryckte iväg det. Men vet ni vad jag fick för svar? Detta:"Självklart! Hade faktiskt tänkt fråga om vi fick ta med Tintin i dag! Blir så mycket enklare att ta med båda."LÄTTNADEN när jag fick det svaret! 😭🙏🏻💘 Och vad vill jag säga med det här inlägget då? Jo - att vi måste VÅGA BE OM HJÄLP! Ni vet ju hur mycket jag tjatar om det här med att It Takes A Village, och man får liksom inte TILL den där byn utan att våga erkänna att man behöver den. Slänga ut de där sms:en till föräldrar, grannar, vänner, övrig familj, barnens kompisars päron osv. Och så vill jag gärna göra medskicket att det som gör att man kanske drar sig för att slänga ut de där trevarna (skammen jag kände när jag ÅTERIGEN bad kompisens mamma om hjälp) i de flesta fall bara är hjärnspöken. De flesta mänskor VILL faktiskt hjälpa till - och i många fall kan det till och med vara ENKLARE att lägga till ytterligare ett barn. (Vet själv hur mycket mer mina kids liksom sträcker upp sig när de har en kompis med vs om de är själva.)Behöver såklart inte alltid handla om att någon ska "ta" ett barn, kan ju vara precis vad som helst. Behöver SÅKLART inte ens handla om just barn - man måste inte ha kids för att känna behov av en by. Poängen är mer att vi ska våga visa att vi behöver hjälp. Att vi inte klarar allt själva. Att vi behöver att andra ställer upp för oss - och att vi gärna ställer upp för andra när de behöver det. Att det känns GENOMFINT att få hjälpa någon annan (ytterligare ett skäl att inte skämmas för att be om hjälp), och att det i många fall till och med kan vara ett PLUS (rent bokstavligt, inte bara på karmakontot) i ens eget liv att göra en insats för någon annan.Lunchade i dag med två kvinnor som är bland de coolaste jag vet. Och vi pratade mycket om den här "superkvinna"-skiten. Hur trötta vi är på den. Hur giftig den är, på alla sätt. Att vi tror att KVINNOR KLARAR ALLT. Vilket vi gör - men under en begränsad period. Sen går vi under, förr eller senare. Och det är ett vidrigt ideal. Så våga be om hjälp. Hitta din by. Och bidra till den på alla sätt du kan. Så hjälper vi varandra. ❤️
