Jag mår bättre. Och ibland sämre. Det går upp och ner och jag försöker anpassa mig till min energinivå och hela tiden försöka parera att inte göra för mycket. AVSKYR för övrigt uttrycket "att inte göra för mycket". Är så INIBÖVELEN TRÖTT på att det ska vara SÅ JÄVLA SVÅRT - att bara funka? Samtidigt som jag starkt känner att är det NÅT jag lärt mig under de senaste fem, sex åren - så är det att det här med att bara funka...inte är så bara. Nej, när saker och ting funkar (kropp, knopp, själ) ska man vara tacksam deluxe. Det ironiska är väl bara att man alltför sällan ser på det så - när allt funkar så funkar det ju. Då ångar man på, tar saker för givet till höger å vänster och gör grejer. Kanske för mycket grejer, he he. Reflekterar sällan. Kanske aldrig. Förrän något slutar funka - och man tvingas till det. Men jag antar att på ett sätt är det väl så vi är skapta, och det vi ständigt kämpar med. Det här med att stanna upp, reflektera och vara tacksam för det som är - är kanske det vi har allra svårast med? Samtidigt som det förmodligen är det som ger oss den största tillfredsställelsen när vi väl gör det. Blir medvetna om allt vi har, allt i livet som faktiskt funkar. Ödets ironi då, att så många av oss ångar på och liksom...jagar livet - och samtidigt missar det som gör oss lyckligast: vetskapen om att det enda som betyder något i slutändan är relationer med de vi älskar - och hälsa. Att funka. Eller så är jag helt ute å cyklar. Jag vet inte. Lätt att gräva ner tankarna i det här med att så många tar själva funkandet för givet, när det uppenbarligen inte är så lätt - i alla fall inte i vår familj. I alla fall inte nu. Förhoppningsvis blir det bättre. Och självklart är det fler än jag som reflekterar, och är tacksamma för det som är - snarare än att sörja det som kunde ha varit. Men det är svårt. Lite som att går runt och vara tacksam för att man har armar - för vem vet om man blir av med dem en dag? Inte helt lätt, det där med att uppskatta det man har. Meeeeeeen hursomhelst. Är rätt trött på att prata om/tänka på hur jag mår - eller hur NÅGON mår för den delen. SÅ TRÅKIGT samtalsämne, har fått för mycket av den varan de senaste åren. Vill prata om och tänka på ANNAT. Så nu gör vi det. På tal om att vara tacksam så känner jag NOLL motvillighet mot höst- och vintermörkret. Har aldrig varit en sån som fått ångestvibbar när solen går ner kl 15.56. Tvärtom så tycker jag det är skitmysigt (yes yes kill me now alla ni som saknar ljuset så det gör ont 🙈). Bjuder på en klyscha deluxe (yes yes kill me again): det är ju SÅ MYSIGT ATT TÄNDA LJUS! Ja, men det ÄR det ju. ÄLSKAR att ha levande ljus här hemma, och det brinner alltid några vackra lågor här å var i vårt stora rum. På med myslistan i bakgrunden, skruva ner belysningen så känns livet inte så himla dumt ändå. Kombon levande ljus, musik och dämpad belysning kör vi varje kväll. Utan undantag. Men men. Utöver det här med att det är så myyyzigt att tända ljus, så älskar jag att det vid den här årstiden är NOLL krav från ungarna att hänga i parken fram till middagen efter föris. Det är beckmörkt, och de vill allra helst gå hem till soffan och krypa upp med en skål fryst mango och titta på film. Passar mig PER-FEKT. Kanske särskilt nu. Ingen stress att ranta runt efter föris, och jag kan ta det rätt lugnt även efter det att ungarna kommit hem. Ska försöka få till ett av era önskeinlägg nu i helgen. Nämligen det där ni undrar om det är något vi ångrar efter att ha renoverat? Något vi hade gjort annorlunda om vi renoverat idag? Och svaret på den frågan är såklart JA! Tror nog ingen som renoverar i efterhand tycker att 100% av det man gjorde blev perfekt. Alltid är det något man önskar att man tänkt på. Så även vi, och svaren på vad det är för nåt (flera saker faktiskt 🤪) kommer förhoppningsvis nu i helgen. Nu är det dags att slinka till föris, i det ändå rätt trevliga beckmörkret. 👹 Kram!