Fotograferade mina pioners färgförändring över en veckas tid, så magiska blommor. Så talande på nåt vis; att de är vansinnesvackra genom hela sin livscykel - bara på olika sätt. De bilderna får illustrera detta inlägg. 🌸 Som vanligt när jag skrivit något extra personligt här i bloggen vill jag börja med ett stort T A C K. ❤️ Kommentarsfältet härinne alltså... 🙏🏻 Precis som många av er också poängterar - sällan något skambeläggande eller ifrågasättande, bara förståelse, omtanke och erbjudanden om hjälp (NI ÄR SÅ FINA som erbjuder alltifrån barnvakteri till utlåning av boenden och parksällis)! 😭 Kände också extra tröst när jag läste dessa två kommentarer, ang min stress över att skapa fina sommarminnen med barnen: Ha inte för höga krav på dig själv, tänker jag. Barnens sommarlov måste inte vara milslångt, Bullerbyn och oändliga utflykter. Jag tror verkligen att man kan bygga ett fint sommarlov på de små upplevelserna. En glass i parken påväg hem från förskolan, mata ankor en lördag förmiddag, pizza utomhus istället för köttbullar hemma. Det är väl sådana små stunder man själv minns? Bara fötter på en gräsmatta liiiite senare än vanligt, när man egentligen borde sova, medan mamma och pappa tittade på Allsång på Skansen där inne (just den grejen är svår i lägenhet förstås, men du förstår kanske vad jag menar – de små upplevelserna!). Helt ärligt, från min barndoms semestrar minns jag mest hur varmt det var och hur långtråkigt det var att åka bil. Det finaste var ju bara att få leka utomhus, äta glass och titta på sommarlovsmorgon. Tänkte på det där med att ”skapa fina minnen” åt sina barn. Kanske överdriver man ibland? Fina minnen har dom säkert ändå och kommer få i framtiden också, det är inget man måste känna att man ska anstränga sig för. Vill egentligen bara säga att känn ingen press på det, om du nu ens gör det. För det är helt onödigt. Ett fint minne kan ju vara att ha med sig mackor och saft till lekparken. När jag växte upp på 80talet var vi aldrig iväg på något särskilt. Men jag har fina minnen iallafall. Ska absolut ha med mig det nu i sommar. Det är bara att jag ju förstår att så som det är nu - kan det kanske alltid komma att vara. Och jag vill inte vakna upp om tio år och känna att jag mer eller mindre "klarat av" alla ledigheter med kidsen, snarare än gjort det jag kunnat för att försöka fylla dem med det där innehållet som man ju önskar sina barn; båtturer, korvgrillning i skogen, bad i havet. Samtidigt som jag måste hitta en RIMLIG nivå att göra sånt på. Som är GÖRBAR när man själv är trött och sliten, ensam med två små barn. Logistiskt och energimässigt. Så jag måste hitta balansen där. Men tyckte ändå det var såååå skönt att läsa just de två kommentarerna. Jag är ju inte immun mot "perfekta livet"-hetsen i vår filtrerade (sociala) värld jag heller. Och känner ofta att jag GÖR FÖR LITE med kidsen. Samtidigt som jag vet att på kärleksfronten har de allt de behöver, och lite till. Och att det såklart är det viktigaste. Funderar så smått på att kanske hyra en stuga eller något i skärgården i sommar, för att ändå göra något annorlunda med Iggy och Tintan. Ska googla runt lite. Återigen - KRAM på er, och TACK. Jag är så, så glad att jag kan ventilera livets stök och bök utan att behöva förklara mig, försvara mig eller motivera mina livsval. Det betyder allt. ❤️
