Såhär såg jag ut i går, när jag slank runt på PR-byråer för ett gäng möten. 👋🏻 Nu sitter jag dock hemma framför datorn, medan Edgars och Artis från byggfirman gör det sista här hemma: färdigställer elementskydden och slipar samt målar Iggys garderob. Sen är vi KLARA! I morgon kommer Zandra och Henke och stylar loss och ger förslag på taveluppsättningar, efter det är planen att vi ska förvalta och vårda även på hemmaplan. Njuta av det vi har istället för att gasa vidare. Samma princip som jag just nu går efter på jobbfronten. Inser att det är länge sen jag skrev något om hur jag eller vi mår. Med Niklas rehab går det bra, även om det blir väldigt tydligt att hans problematik är mer komplicerad än många andras på grund av hans oförmåga att sova. Men programmet känns bra och det kommer garanterat göra att vi kommer framåt i det här. Försäkringskassan bråkar med oss igen. Niklas har nu varit sjukskriven i ett halvår, efter det är det extremt mycket svårare att få fortsatt ersättning. Men vi ska göra det vi kan för att han ska få ersättning under tiden som rehabbehandlingen varar (fram till sommaren). Får han inte det får vi be våra familjer om ekonomiskt stöd, att Niklas ska kunna jobba just nu är helt uteslutet. Förstår inte hur folk GÖR som lyckas lura Försäkringskassan på pengar? Det är ju VANSINNESSVÅRT att få ersättning även med (vad vi tycker) fullgoda skäl. 🤯 Nåväl. Jag mår sisådär. Känner mig väldigt skör både psykiskt och fysiskt. Hela den här situationen har gjort mig smärtsamt medveten om hur bräckligt livet är, och det har gjort mig till en orolig själ. Jag som A L D R I G oroat mig tidigare. För nåt. Tänker alltid att det mesta löser sig. Men när hälsan påverkas på det här sättet inser man ju att den är ALLT, och det är sjukt jävla obehagligt att bli SÅ PASS medveten om det. Får för mig att både ungarna och jag har hemska sjukdomar, typ konstant. Känner både det ena och det andra och vet knappt vad som är fantasifoster och vad som kan vara verkligt. När man börjar titta på sig själv och sin familj med orosfyllda glasögon uppstår ju en helt annan bild än den man är van vid, och helt plötsligt ser jag hemskheter i det mesta. Så himla jobbigt. Går i alla fall på läkarundersökning och gynundersökning för att se om det finns något verkligt i alla orostankar. Det är ju det enda man kan göra. Tycker inte om den här fasen. För det är just vad jag hoppas att detta är - en fas. Jag vill tillbaka till en tryggare tillvaro, men det kanske inte går. När den här orosdörren väl är öppnad kanske det inte finns någon återvändo? Hoppas att det inte är så. ❤️
