Fick en fråga i bloggen i går, och när jag hade hamrat in ett låååååångt svar kom jag på att jag kanske skulle göra ett inlägg av svaret istället. Så många av oss härinne kan ju relatera till föräldraskap; det fina i det - och det svåra med det. Tänker därför att jag publicerar frågan samt mitt svar här - så får ni som vill också gärna komma med tankar i kommentarsfältet. Vi har ju en stor mängd samlad erfarenhet härinne, så låt oss dela med oss av den. 🫶🏻Hallå Vanja! Du har varit som en ledstjärna i mitt liv sååå himla länge, sen Vanja & Josefin-tiden när jag var 20 och precis startat vuxenlivet. Nu är jag 30 och är… mitt i vuxenlivet, och behöver dig igen! Jag har precis blivit mamma för första gången, till tvillingar som är ett halvår gamla nu. Jag skulle så gärna höra dina tankar om att vara mamma till två. Hur räcker man till? Hur orkar man? Det känns så överväldigande. Jag är själv ensambarn och har plötsligt slängts in i en värld av syskonskap som jag inte kan något om.HUR FINT (!!) att jag fått vara med så länge?! 😭🫶🏻❣️ Först och främst: grattis till godingarna! 🥳 Tvillingar alltså, vilken grej. Så unikt att få vara med om, men hajar ABSOLUT att det har sina utmaningar. 💞😅 Delar ju inte upplevelsen att vara mamma till två stycken i samma ålder, men en del av det som jag tagit med mig det senaste decenniet kan nog ändå vara relaterbart. Har ju i mångt och mycket upplevt mig som ensamstående pga vår familjesituation, så vi har också haft utmaningar - om än på ett annorlunda plan. ❤️ Jag tror att något av det mest hälsosamma man kan göra som förälder är att kapitulera inför känslan av att Inte Räcka Till. För så tror jag i princip alla känner. Och det av en anledning - man räcker helt enkelt inte till. Inte för att man inte gör sitt allra bästa, inte för att man inte är en fantastisk förälder - men för att man som mamma/pappa ALLTID kan göra mer.Jag tror det är få av oss som har barn som känt känslan: "Härligt! Nu har jag varit 100% förträfflig, i dag finns det INGET MER mitt barn skulle kunna få, behöva eller önska sig av mig. Jag har varit helt perfekt, gött!". ✌🏻😂🙈 Föräldraskapet funkar ju inte så. Man är aldrig "klar". Man kan alltid leka mer, stimulera mer, laga mer näringstät mat, amma mer, barnyoga mer, läsa mer, socialisera mer, chilla mer, gosa mer osv etc - ja du fattar. 😘 Föräldraskapet är liksom upplagt för att man kommer känna sig otillräcklig större delen av tiden. En känsla som i alla fall jag upplever inte direkt mattas av allteftersom kidsen blir äldre. Tvärtom finns det ju då ÄNNU mer (och kanske "viktigare" saker än att göra den mest näringstäta fruktpurén 🙃) i högre åldrar att involvera sig i. Så jag tror personligen att man måste acceptera att känslan av otillräcklighet är en del av att vara förälder (och kommer så alltid att vara), men att den inte betyder att man är en dålig förälder. Tvärtom är väl den om något ett kvitto på att man vill det allra bästa för sina barn. ❣️Vad gäller att orka med så skulle jag säga att (och här kommer du känna igen dig ifrån podd-tiden 😘) uttrycket Good Enough får vara ledord när barnen är små. Applicera det på vad du vill, men i dagens jämförelsesjuka samhälle så GÅR DET INTE (och man FÅR inte!) jämföra sig med hur "alla andra" gör, eftersom vår otroligt snedvridna bild av "alla andra" är ett tusenbitarspussel bestående av en massa olika mänskor och de fragment av sig själva de känner sig stolta över att dela offentligt (oavsett om det är i irl i typ en föräldragrupp eller i sociala medier). Tusen mänskors "bästa" pusslas ihop till en bild - som man tolkar som "alla andra" och sen försöker leva upp till. Omöjligt. Så sänk ribban! Och det här tänker jag att man applicerar på livet som helhet, inte bara själva föräldra/barndelen.Att sänka ribban betyder såklart olika saker för olika familjer, så fundera på vilka delar av livets alla tårtbitar som är Viktiga På Riktigt för just dig/er. Försök att titta inåt i stället för utåt och landa i vad som funkar bäst för just er lilla familj. Utifrån de personer som just ni är. För vissa är det avgörande för ens mentala hälsa att få träna. Se då till att skapa tid och möjlighet för det - och landa sen i känslan att det är okej att det innebär att andra saker få stå tillbaka en smula. Städning, socialt liv, mat, läsa böcker - vad det nu kan vara - får läggas i Good Enough-högen, så att du frigör tid och energi för det som är viktigt för just dig. För någon annan är det sociala viktigast, eller kanske kvalitetstid med sin partner. Eller varför inte egentid med sig själv (något jag desperat behövde). Jättebra! Skapa tid, möjlighet och energi för det genom att låta andra saker i livet vara Good Enough. För småbarnstiden är inte en tid då man kan glänsa på alla plan samtidigt. Det är i alla fall inte min erfarenhet. 😂 Välj det som är viktigt för just dig - och resten får vara Good Enough. Inget varar ju för evigt som vi alla vet, och den mest intensiva småbarnstiden är inget undantag. Så tids nog återkommer möjligheten att göra färre och färre delar av livet Good Enough. Multiglänset kommer tillbaka. ✨😘Något annat jag skulle säga är bra är just det där med att fundera ut vad som är viktigast för just er lilla familj - och hur just ni mår bäst. Som färsk förstagångsförälder är det så himla lätt att känna sig osäker (förståeligt till tusen), och att man då landar i att det nog är bäst att göra som "alla andra", och så glömmer man bort att titta inåt. Inte bra, tänker jag. För vår del innebar i alla fall det där om att göra som "alla andra" att vi höll på att gå under. Vi ville såklart vara jämställda och tog varannan natt till exempel. Idiotiskt, med tanke på att Niklas har grava sömnproblem - medan jag kan sova närsom/varsom, och somnar om på ett kick. Amningen var en annan sån grej. Jag hade svårt att amma (kämpade som en galning men producerade för lite mjölk), men höll ändå på att traggla med det månad in och månad ut. "Alla andra" verkade ju kunna amma utan problem, och Det Var Ju Så Hälsosamt för både mamma och barn. Gaaah. Med barn nummer två tog jag alla nätter från första början (Niklas avlöste på morgonen istället, ett mycket bättre upplägg för just oss), och när amningen strulade även då sket jag i den ganska omgående. Utan samvetskval. Då hade vi lärt oss the hard way att om vi gör saker på ett sätt som inte är anpassat efter just oss utan efter "alla andra" går vi under. Så skapa ett upplägg där era personliga styrkor, svagheter, önskemål och viljor är i fokus. Inte "alla andras". Alla familjer består av olika personer, egentligen är det rena vansinnet att alla förväntas göra på samma sätt. Alla barn är dessutom olika; att jag och Niklas höll på och kämpade som djur med att få Iggy att sova kl 20 för att "alla andra" barn verkade göra det (?), när han mådde som allra bäst av att få somna sent och istället sova längre på morgonen (han funkar fortfarande så, elva år senare) var ju bara ren idioti. Vår unge vägrade sova kl 20 - för han var inte trött. Men det visste vi ju inte då. Vi var färska päron, osäkra i vår roll och konstant matade med bilden av hur "alla andra" gör. Tror att man i mångt och mycket skulle vara en bättre förälder om man bodde i en avskild liten by utan möjlighet till för många intryck. Då skulle man tvingas känna efter, titta inåt och göra det som funkade bäst för just ens egna lilla sammansättning.Något annat jag skulle vilja skicka med är det viktiga i att be om hjälp. Kanske för att kunna skapa utrymme för det där som är viktigt för just dig/er (det som inte åker i Good Enough-högen), eller bara för att få en andningspaus. Och detta har jag verkligen lärt mig, efter att ha levt så många år i en utmanande familjesituation: folk vill hjälpa till! ❣️🫶🏻 De allra flesta mår genuint bra av att få bidra med något viktigt till någon annan och tycker om att få vara en hjälpande hand (dessutom får man ju då ofta hjälpande händer tillbaka 😜💞). Och be inte bara familj - jag har ofta gjort felet själv att glömma bort att man faktiskt kan fråga kompisar. Senast nu när vi skulle på Jossans bröllop fick jag panik för att min mamma (som varit bokad barnvakt sen i mars) inte kunde pga hälsostrul, samma med min pappa (detta med att bli äldre alltså, fint att få ynnesten att åldras såklart men vilket jävla skit det också innebär på så många plan ❤️🩹). Oliven och Mackanrackarn kunde inte heller. Det var faktiskt min pappas fru som föreslog att vi skulle kolla med kompisar. Vilket vi gjorde, vilket gick toppenbra - och blev KUL för alla inblandade. Med större barn är det ju oftast till och med enklare att ha flera barn hemma än ett, så att få hjälpa någon annan kan verkligen bli win/win för alla inblandade. Så våga be om hjälp. Ett av mina favorituttryck är ju som ni vet It takes a village, och egentligen är det satellitsamhälle vi skapat så vansinnigt ohälsosamt. Jag hade aldrig klarat det senaste decenniet utan min familj, mina vänner, mina grannar. Som varit min by. 🙏🏻Vad gäller det här att vara förälder till två så upplever jag det som ett konstant vågspel. 😅 Nu är ju våra barn i väldigt olika åldrar såklart, men jag tror ändå att grundprincipen är densamma. Att man vill sprida gracerna någorlunda jämnt, få båda att känna sig sedda och hörda. När barn är väldigt små tror jag det går någorlunda enkelt, då behoven är så tydliga. Är någon trött, hungrig eller i behov av blöjbyte märks det ofta ganska väl. 😂 Kanske att man behöver vara mer uppmärksam när de blivit lite äldre. Så att någon som är väldigt självgående inte hamnar i skymundan på grund av ett mer krävande syskon till exempel. Men tänker att det där löser sig rätt bra om man bara ser till att prata med sina ungar på regelbunden basis. Och att inte ha erfarenhet av syskon själv spelar nada roll tror jag. Det handlar ju kanske mest om att kunna hantera relationer, och såna har vi ju alla. ❤️ Hoppas du som ställt frågan känner att du fått lite mer kött på benen vad gäller detta med föräldraskap. Har såklart en miljard fler saker att säga, men detta inlägg är redan så långt så stoppar mig själv här. 😅 Hojta om det är något annat du fnurlar på så svarar jag i kommentarerna. 🤗 Och ni andra som läst ända hit - kom gärna med tillägg utifrån era tankar. Och finns det någon med erfarenhet av tvillingar som kan ge ytterligare råd utifrån den specifika erfarenheten? Dela gärna! 🙏🏻
