I tisdags kom min krasch. Det var väl bara en tidsfråga. Orkar inte gå in på vad som utlöste den, men ALL MIN ENERGI tog slut från en minut till en annan. Jag blev DÖDSTRÖTT och ville bara sova. Sovasovasovasova. Ögonen sved och kroppen ville inte vara med längre. Hjärnan ska vi inte ens tala om. Jag blev livrädd, Niklas också. Vi insåg att jag måste också få pauser. Som det är nu har jag i princip...inga. Jag har en lugn stund på morgonen när jag duschar och gör mig i ordning, men efter det är det full rulle. Konstant. Får jag tid över är det jobb som gäller. Hjärnan spinner på högvarv varenda sekund - förutom när jag sover. Inte hållbart, såklart. Men hur gör man då för att få paus, med en utbränd partner som själv är trasig och måste vila? Niklas kom med den BRILJANTA IDÉN att han ju faktiskt kan ta Tintan på förmiddagen medan hon sover. Han mår bäst av att vara ute, och är man ute och rullar henne i vagn kan hon sova i två timmar mellan ca 11-13. Alltså: Niklas tar henne mellan 11-13, då sover hon så han behöver inte göra något annat än att rulla vagnen. Niklas får frisk luft - och jag får PAUS. Två timmar som jag INTE ska lägga på jobb. Timmar då jag ska försöka att bara vara. Kanske få in en fotvårdsbehandling som jag längtat efter i ett halvår, få bort alla saker som gör ont under fötterna. Äta sen frukost - alldeles själv. Såna saker. VILA. När vi kom fram till det kändes det OERHÖRT skönt. Att veta att jag har två timmar med jämna mellanrum där jag kan fokusera på endast mina behov känns helt magiskt. SÅ välbehövligt, och alla gagnas. I tisdags gick jag och la mig strax efter 20, sov som en stock i 12 timmar. Mådde mycket bättre i går, men hajar att detta såklart var en ENORM varningssignal. Jag är också på gränsen, och måste också få in vilan. I dag spelade jag och Jossan in vårt sista poddavsnitt. Det blev TOPPENBRA, och kändes så rätt. Jag måste ta bort saker för att kunna möjliggöra pauserna för min stackars hjärna. Minimerar övrigt jobb också, men såna uppdrag som redan är spikade och kontrakterade måste såklart göras. Har gått igenom dem nu, och det känns överkomligt. Det är flera av er som tycker att vi ska pausa renoveringen av vindslyan. Jag förstår såklart hur ni tänker, men det vill jag inte. En fin mänska skrev detta till mig på Instagram, och det förklarar så bra hur jag (och vi) känner kring detta: Vet att alla kommer säga att ni ska bromsa boandet i nya lyan. De har rätt. Men också fel. För att jag tror att du som jag mår bättre av skapandet av hemmet och dåligt av att bo i ett ickehem. Precis så är det. Att bo som vi gör nu, med hål i väggarna och sunkig känsla (räknade till över 30 borrhål i kaklet i badrummet i går 😂) mår vi dåligt av, både jag och Niklas. För oss är det en så stor del av livskvaliteten som kommer från ett hem där vi trivs. Men självklart får vi känna in vad vi mäktar med, ta lite mindre bitar i taget än vad vi tänkt. För vi ska ju överleva och få njuta av lyan när den är klar också. 😜 Men renoveringen och inredningen av vindslyan är också något som för oss samman, ett kitt. Det är ett urhärligt projekt som skapar så mycket glädje för mig och Niklas, senast i morse diskuterade vi köksidéer. Och när vi gör det mår vi så bra. Sen behöver vi som sagt inte genomföra alltalltallt nununu, men att vi sakta men säkert kommer vidare är jätteviktigt för vårt välmående. Och att vi får i ordning Niklas rum/sovbunkern är ett måste för att han ska ha en chans att bli bättre. Redan i går införde vi det här nya med att Niklas tar Tintan medan hon sover sin förmiddagslur, även i dag har han tagit henne på en sovpromenix. Varken i går eller i dag kunde jag dock vila de timmarna (hade ett jobb i går som inte gick att flytta på, och i dag var det poddisinspelning - gick inte heller att flytta på pga sponsor, och det var också skönt att liksom få det sista avsnittet inspelat, vill inte ha ofärdiga grejer som hänger över mig). Men. Bara vetskapen om att jag from i morgon fredag faktiskt HAR de där förmiddagstimmarna var SÅ SKÖNT. Lättade på trycket något enormt. Och bara det att Niklas tog Tintan, att jag inte behövde pussla för att lösa vem som skulle kunna ratta henne de timmar jag inte kunde var också SÅ SKÖNT. Att behöva pussla och planera för att få livet att gå ihop är bland det värsta jag vet just nu. Min hjärna orkar liksom inte. Jag har pusslat klart. Men nu har vi ett vettigt upplägg tycker jag. Som känns hållbart. Barnvakt så att jag kan jobba, förmiddagstimmar så att jag kan vila. Tror detta blir bra. ❤️
