Tack för all fin respons på det senaste inlägget om läget här hemma. Jag och vi läser, får hopp och mod och tröst och tips. TACK. ❤️ Nu tänkte jag ventilera en fin grej som hände förra veckan, som inte fick plats i det förra inlägget. Niklas mamma Barbro gjorde nämligen en så otroligt generös sak. Hon, Oliven, Mackanrackarn, kusin Ruben och farbror Charlie ska alla åka till Costa Rica i början av januari. Vi har inte råd att följa med. Men i veckan hörde hon av sig och erbjöd sig att betala både boende och flygbiljetter, om vi ville haka på. VEM GÖR ENS SÅ?! 🙏🏻😭💘 Så otroligt, otroligt generöst och fint. Men jag tackade nej. Tyvärr är jag så pass sliten nu att min första känsla när jag hörde detta var "Jag orkar inte!". För hur ljuvligt det än är med en resa till Costa Rica, så ska man för det första ta sig dit. Det är en låååååång resa. Först åtta timmar till New York, sen byta plan och så ytterligare sex, sju timmar för att ta sig till San José. Där måste man övernatta, för att sen ta ett miniplan (10 platser) nästa bit, för att till sist skumpa två timmar i bil på extremt gropig väg för att komma till slutmålet, Santa Teresa. Och att göra den resan ensam (som jag ju i praktiken är) med två små barn - varav ett är i den absolut bökigaste (enligt mig) reseåldern - känns bara dränerande. Lägg till min flygrädsla på det (att hantera barn på långflyg när man själv är rädd är VIDRIGT) så blir det tyvärr så många fler minus än plus att det inte ens finns på kartan att jag orkar åka. Hade jag varit i bättre mental form så kanske. Men just nu är jag bara för trött. Sen känner jag också att det inte riktigt blir så mycket semester för min del; att jaga efter en liten Tinta som inte får vara för mycket i solen, som kan drunkna i hav och pooler och egentligen mest förflytta vår (stundtals ganska kämpiga) vardag tusentals mil bort är jag i dagsläget inte så sugen på. Ja, ni hör ju. Jag - som i vanliga fall försöker se det bästa i det mesta ser alltså fler minus än plus med en gratis resa till paradiset Santa Teresa. Det säger en del om hur lite ork som finns kvar. Men. Bara för att jag inte åker behöver det inte betyda att ingen i familjen ska åka. Så mitt förslag var att Niklas såklart skulle följa med. Den här bilden på oss är tagen i just Santa Teresa, på den magiska stranden som löper längs hela det lilla samhället. Året var 2010, ett helt annat liv på så många sätt. Vi åkte tillbaka även året efter, Santa Teresa är fantastiskt. 🙌🏻 Skulle mer än gärna återvända en tredje gång, men då måste förutsättningarna vara annorlunda. Hade Tintan varit ett år äldre hade det funkat, men i dagsläget - nej. Hursomhelst. Planen var att Niklas skulle åka ensam, men då föreslog både Barbro och min mamma (kloka kvinnor det där) att även Iggy skulle joina. Jag och Niklas funderade, och kom fram till att det ju var en TOPPENIDÉ! 🎉 Dels är Iggy i princip noll "bök å stök", eller vad jag nu ska säga. Att hänga med honom är superenkelt. Han är en ljuvlig liten person som är empatisk och förstående. Dels reser de ju tillsammans med hela Niklas familj, bättre backup går inte att ha. Iggy trivs jättebra med farmor, och Oliven och Mackanrackarn är i princip extraföräldrar till Iggy, han är 100% trygg med dem. Alla lyckades dessutom få biljetter på samma flighter, så skulle resedagarna vara såna där vidriga dagar för Niklas, såna där han enbart kan fokusera på att försöka ta sig igenom dem, så finns resten av familjen där för Iggy. Detta är ett perfekt upplägg på så många sätt. Jag blev så glad att jag grät när idén om att Iggy skulle följa med kläcktes - och kändes BRA. Han får göra en magisk resa som kommer skapa SÅ många minnen. Han får göra den med sin pappa som han av förklarliga skäl inte kunnat göra så mycket saker med den senaste tiden. Han får vara i fokus, ingen lillasyster vars behov konstant måste prioriteras framför hans. Han åker med sin bästis Ruben, och människor han älskar och som älskar honom. Och för Niklas del är det precis lika fint. Han får komma iväg, få sol och ledighet och en vardag utan måsten - tillsammans med sin son som han är så ledsen för att han inte kunnat umgås med på det sätt han vill: han får kvalitetstid med Iggy. Hela hans familj finns där som backup, så det finns ingen stress kring vad som händer med Iggy om Niklas inte kan finnas där för honom. Men den här lilla godingen då? Och jag då? Vad ska vi göra? Och är det inte liiiiite synd om oss i alla fall? NÄ! Faktiskt inte. Jag tackar inte nej till den här resan på några slags martyrgrunder, jag vill verkligen bara göra det jag tror att vi alla kommer må bäst av. För så fort jag vill slå mig själv i huvudet hårt, hårt med Tintans bajsblöjor för att jag TACKADE NEJ TILL EN RESA TILL COSTA RICA (!!!) så försöker jag sätta mig in i hur det är i realiteten att åka dit och vara där. Så som livet ser ut just nu. Och då kommer jag till sans. Nope - jag och Tintan kommer må mycket bättre av att stanna hemma, och Niklas och Iggy kommer må mycket bättre av att åka. Så är det. ❣️ Och vet ni vad? Det BLIR faktiskt en smula semester för min del också. För min fina, fantastiska mamma kommer till stan och bor med mig å Tintan medan Niklas och Iggy är i väg. Så jag kommer ha en massa hjälp å stöd - och rackarns fint sällskap. ❤️ Och min ljuvliga mamma har satt som krav att jag inte bara jobbar - då kommer hon inte. Nää, jag måste (MÅSTE! 😂) boka in sånt som jag mår bra av, sånt som jag gör bara för mig. Massage, träffa kompisar - kanske gå på bio (ÄLSKAR att gå ensam på bio! 🙌🏻)? Så ni hör ju vilken win/win detta ändå är. 👍🏻 Skönt för mig också att bara fokusera på ett kiddo, och slippa det konstant dåliga samvetet som jag såklart har över att behöva säga saker i stil med "Jag måste bara ta Tintan först" till Iggy cirkus tusen gånger om dagen. Jag är otroligt tacksam över att vi har så fina mammor i våra liv som gör dessa veckor möjliga. 🙌🏻 Den andra januari åker de, tänk vilket fint sätt att få inleda 2020 på. Ett år som SKA bli mycket, mycket bättre än 2019. ❤️
