I morse var Niklas på återbesök hos läkaren som sjukskrev honom för sex veckor sen. Det har varit sex kämpiga veckor, varav de sista två varit absolut värst. En gradvis försämring som resulterat i att när vi inte trott att det skulle kunna bli värre - så har det blivit just precis det. Och att inse att situationen är ganska ordentligt mycket värre snarare än bättre när det i dag var dags för återbesök kändes...jobbigt. Och sorgligt. Lägger ändå upp en glad bild. Varken jag eller Niklas vill strössla the internetz med deppiga bilder på oss själva. Och vissa dagar har det trots allt varit bättre. Som när ovan bild togs. Då mådde Niklas bättre, efter fyra dagar i ett djupt ångesthål. För mig som står utanför är det såklart lättare att se att detta kommer att bli bättre, och att det beror på utmattning/insomni och ingenting annat. Men jag förstår att det känns annorlunda för den som är mitt uppe i det. När ångesten slår till och inte släpper taget hajar jag att det är svårt att se ett slut på det hela, och lätt att tankarna halkar in på destruktiva banor. Niklas är nu sjukskriven i sex veckor till, och har fått en remiss till stressrehab som flera av er tipsat om. Vi får hoppas att de antar honom. ❤️För vi behöver HJÄLP. Det är så enormt svårt att veta hur vi ska hantera det dagliga livet. Vi försöker såklart göra allt vi kan för att bädda mjukt för Niklas och plocka bort oro, stress och måsten. Han får så fria händer det bara går, så att dagarna ska kunna ägnas åt det han mår bäst av. Men den mänskliga faktorn är ju svår att plocka bort. Jag kan råka säga säga något som får hans hjärna att börja snurra, vilket pajar sömnen (hände i natt, inte min mening såklart). Eller så bökar ungarna, för att de är...ungar. Eller så springer han in i någon kompis i kvarteren och känner sig tvingad att prata några minuter. Och då tar han slut. Just att vara social verkar vara det svåraste för Niklas, det tar SÅ mycket energi. Det verkar dock vara ett klassiskt symptom på just utmattning? Sen är det SÅ SVÅRT att veta vad han kan och inte kan göra. Är det ok att lämna på föris om han känner sig pigg? Är det ok att prata med mig i soffan på kvällen? Är det ok att titta på ett teveprogram? Ok att mäta upp hur mycket kakel vi behöver till köket? Det blev dock bättre, och det var några dagar då det kändes som att det fanns hopp om livet. Då kom han liksom tillbaka, och började känna sig en smula som sig själv igen. Men då gjorde han förmodligen för mycket, för sen kom baksmällan. Och varje gång det blir dåligt, så blir det liksom ännu värre än gången innan. Hålet blir djupare. Det är därför vi behöver guidning från experter på sånt här, så att vi vet vad som gäller. Förmodligen är det att göra NADA. Oavsett om han känner sig pigg eller inte. Och då är det ju bra att Niklas kommer få göra precis just det, eftersom jag drar till mamma när föris stänger, och sen stannar jag nog där hela sommaren. Att komma bort ska bli skönt tycker jag. Vi pratade om det i går kväll - det här är verkligen inte något som enbart drabbar den som blivit sjuk. Det här drabbar hela familjen, framförallt partnern. Och det ÄR svårt att stå bredvid. Försöka göra rätt. Men inte alltid orka. Och mår jag dåligt - och visar det - skapar det oro som gör att vi åker tillbaks ett gäng steg. Men samtidigt är det svårt (och kanske inte heller bra?) att trycka undan det man känner. Jag blir ju också trött på det här, sunkar ur på att behöva ratta och vara begränsad. Men jag tycker ändå att det känns rätt bra nu. Har som sagt fått perspektiv på grund av ett gäng händelser. Så även om det här är knöligt så skulle det kunna vara mycket, mycket värre. Och jag är HUNDRA PROCENT övertygad om att det här kommer bli...ska inte säga bra kanske för det kommer nog aldrig bli som förr, men det kommer bli bra på ett annat sätt. Får Niklas de här ensamma veckorna nu i sommar kombinerat med rehab så tror jag att vi har helt andra förutsättningar att ha en bra vardag tillsammans i höst. Då har ju även Tintan börjat på föris vilket frigör tid för mig. Så då kommer inte jag behöva vara så stressad och pressad som jag varit den här våren. För att behöva jobba samtidigt som man dessutom ska vara föräldraledig - ja, det är (såklart!) en omöjlig kombo. Men får jag bara några timmar per dag när kidsen är på föris, ja då är det faktiskt nemas problemas att få ihop livet. Med eller utan Niklas. Men jag hoppas såklart att han kommer kunna vara med lite mer. Men viktigast nu är att vi får hjälp, att han får sina ensamma veckor så att det går att ta tag i det här på allvar. Vill återigen tacka för alla meddelanden, mail och kommentarer vi får från er. Det ger verkligen hopp att få höra att flera av er varit där vi är - men nu kommit vidare och mår bättre. Och ni är så fina som kommer med hjälp och tips. TACK. ❤️
