I morgon ska jag föreläsa. Jag har absolut gjort liknande grejer ganska många gånger förut (livepoddar, intervjuer på scen osv), men det var ett par år sen jag senast hade en regelrätt föreläsning inbokad. JÄTTEKUL såklart - men också lite nervöst. 🙊Ämnet är Influencer Marketing, så kunskapen finns på plats. Det är jag inte orolig för. Publiken består av ett gäng olika varumärken, och mitt jobb blir att berätta för dem vad Influencer Marketing är för något, varför det är en god idé för ett varumärke att vika en del av sin marknadsföringsbudget åt det - och hur det funkar i praktiken. Är inte särskilt orolig för att de inte ska ta kunna emot det jag har att berätta heller, det som varit nervöst är faktiskt något helt annat.Eftersom livet varit som det varit de senaste tio åren (med de två senaste åren som någon slags sabla kämpig kulmen 🙃) är min hjärna inte vad den en gång var. Minns hur jag tidigare kunde ha tusen saker på gång samtidigt utan minsta problem att tappa helikopterperspektivet, energin eller fokuset. Numera är hjärnan en seg gröt, jag kämpar konstant mot hjärndimman och tappa tråden är jag expert på. 😬 Så jag har dels varit nervös för att ens lyckas få ihop en föreläsning (där det ju krävs struktur, helikopter och röd tråd), dels för att framföra den utan att få blackout. Den här veckan har mestadels av tiden gått åt till att få ihop något som känns bra, och sen komma på ett sätt som gör mig trygg med att jag kan hitta min röda tråd igen om (när! 😂) jag tappar den. I dag kände jag äntligen att det hela satte sig, och magontet jag tidigare känt har bytts ut mot pirrig spänning.Jag försöker landa i att acceptera den jag är i dag (den jag var förr vill jag inte tillbaka till, den personen hade verkligen inte en hållbar framtid framför sig ❤️), i det ingår att jag inte är perfekt. Det är okej om jag tappar tråden. Jag får väl leta upp den igen då.Och nu när jag sitter här och knattrar på det här inlägget tycker jag faktiskt att det ska bli sjukt kul i morgon. Det var ett tag sen jag gjorde något som kändes utmanande. Det har inte varit läge för såna utsvävningar på sistone, om vi säger så. 🙃 Men nu är det det. Och att jag känner så är ytterligare ett tecken på att mitt Må Bättre-pussel är en bit närmare att bli komplett. Verkligen ett friskhetstecken.Så tack snälla uppdragsgivare för den här möjligheten. För magontet som nu blivit pirr. För känslan av att det är roligt att utsätta sig för något nytt - även om det är lite läskigt. För känslan av att återigen vara vid liv. 🙏🏻 Håll tummarna för mig i morgon. 😘Läs också:Jag går en behandlingKlicka gärna på hjärtat så jag vet vilka inlägg ni gillar bäst. 💓
